Man stänger en dörr

Idag stängde jag dörren om mig själv och kastade bort nyckeln. Nä, inte precis men stängde ned mailen i alla fall. Nä, inte precis men sjukanmälde mig i alla fall. Josåratte.

Lika bra som jag kan vara på att avsluta stora produktioner på jobbet under budget, på mindre tid än beräknat och till allas beundran, och lika bra som jag är på att "festa in i kaklet" som min kollega så vackert uttryckte det; ja, ännu lite bättre är jag - faktiskt - på att dra ur proppen under en dag eller två.

Idag sitter jag i min favoritfåtölj. Mild ledvärk och halsont och med en svullen mandel (höger sida). Men huvudvärken från i morse är borta. Jag surfar gamla youtubeklipp och knarkar lite inredning. Något dåligt samvete för manuset har jag inte. Har inte haft en enda gång sedan jag sist skrev vilket var i.....ehhh onsdags förra veckan.

Nu ska jag bli frisk. Sedan ska jag åka till London. Sedan ska jag lämna november med ett leende på läpparna, iklädd en ny kappa och med siktet inställt på att färdigställa en text som jag nästan börjat längta lite efter.

Jag läser ett inlägg hos Annelie som också medverkar i NaNoWriMo och som skriver om att bli bergtagen. Om att älska sina karaktärer och om att gå in i ett hemligt rum.

Precis så är det för mig också. Fast tvärtom.

Min bok har 30 000 ord plus nu (jag använder termen "bok" mycket, mycket löst här. Ett rått råmanus är en mer träffande beskrivning). Att jag skulle hinna klart mina 50 000 ord till den 24 november är en orimlighet, men klart ska det bli och gärna innan december för då vill jag göra annat.

En bra kväll har jag flow och då är det nästintill njutbart. Då småler jag lite åt huvudpersonens humor eller rodnar lite åt en sexscen.
Men för det allra mesta är det tröööögt. Och det är helt okej, jag förväntade mig inget annat.

Igår fick jag för övrigt en chock då jag stod i duschen. Då kom den nämligen till mig: Idén till nästa bok. Suck.

Lycka är...

...att ha en son som kläcker underbara oneliners. Idag vid middagen.

Jag: Åh, Holger. Älskade unge!
Holger: Jag är rolig också.

Olycka är...

...att ha en Sambo som kläcker ur sig saker som denna nedan. Vi var på väg till spårvagnen igår. Jag i min älskade poncho/sjal, allmänt kallade snuttefilten. En svart, stickad sak med mängder av små volanger. Sambon går ett par steg bakom mig.

- You look a bit like a sea creature.
- That's a compliment and a half.
- I never said anything bad about sea creatures.
- You're not making it any better.
- One of those that live on a coral reef.

Over and out.

Kuriosa: Nu googlade jag runt lite för att hitta bilder på det där fiskfjället. Här kan man se bloggaren Cecilia Blankens i samma poncho. Och hon befinner sig ju vid havet på bilden så kanske har Sambon en poäng. Gillar för övrigt den här bloggen, den enda modeblogg jag faktiskt läser även om den innehåller lika mycket snicksnack om hennes barn.

Jag saknar mitt hår

obs - bilden är från typ 2007.

Redan när jag satt i frisörstolen och frisören fönade mitt nya, bruna hår torrt tänkte jag: Vad kul det blir när jag färgar tillbaka.

Alltså, ombyte förnöjer och det är inte det att jag tycker det bruna är fult. Det är bara ...inte så mycket jag. Come back blondie, allt är förlåtet.

Lite kryptiskt då kanske att jag köpte en ny brun färgning på ICA idag.

Motionerar skrivmuskeln

För mig påminner det här manusskrivandet väldigt mycket om att motionera. Innan man drar på sig träningskläderna/öppnar dokumentet känner jag nästintill olust; absolut ingen förväntan.

Första minutrarna går segt. Fingrarna liksom far runt i blindo över tangentbordet/benen känns stumma mot asfalten. Men har man tur är det en sådan dag då man har flyt och faktiskt kan det kännas lite, lite njutbart efter en stund.



Men efteråt - EFTERÅT!!! Känslan av upprättelse, stolthet och tillfredsställelse. Den är värd ganska mycket, den.

Status: 23 522 ord and counting.

Det ena leder till det andra

Som liten fick jag positiv uppmärksamhet för två saker i skolan:

Jag var bra på att skriva och jag kunde sjunga rent.

Detta fick till följd att:

Jag ville bli sångerska/skådespelerska men trodde att jag nog skulle komma att arbeta med språk.



Några författardrömmar närde jag aldrig vad jag kan minnas. Däremot minns jag att det under gymnasiet gick upp för mig att många, väldigt många, som var "bra på språk" slutade som språklärare.

Min klassföreståndare var dock tydlig med vilka planer hon (inte) hade för mig.

- Lisa, bli inte lärare. Det är ett slaskyrke!

(Många år senare vikarierade jag som lärare under ett fantastiskt läsår så kanske valde jag fel ändå.)


Efter några strökuser i svenska och engelska sökte jag till journalisthögskolan och kom in. För mig var inte journalistik en ingång till att ställa samhällets makthavare till svars utan en möjlighet att skriva.

Under en frilansperiod i början på 2000-talet hade jag planer på en faktabok som skulle vända sig till unga vuxna och som på ett roligt (informativt!) sätt berättade allt de behövde veta för ett liv som vuxna. Det blev aldrig något av med den och nu är idén redan gjord flera gånger om. Men det här med att skriva hittepå...Det har jag inte gjort sedan grundskolan.

Jag läste ett inlägg hos Annlie om huruvida man berättar för kreti och pleti att man är med i NaNoWriMo eller ej. För mig är det en no-brainer. Om jag inte berättar får jag ingenting gjort. Det är inte karaktärernas fabulösa utsvävningar som håller mig igång, det är skammen jag skulle känna om jag inte fullföljde. Skam, press, mål, deadline. Mycket viktiga ingredienser här i livet. Inspiration? Den hinner vi inte vänta in.

När/om jag fullföljer och faktiskt får ihop mina 50 000 ord (passerade just 20 000 och ligger något lite efter planeringen) så är jag nöjd. Jag har då (på första försöket) fått ihop ett slags råmanus.

Jag kommer troligen att plocka upp texten efter julhelgen och läsa det med fräscha ögon. Om jag känner någon slags lust inför den kan jag till och med tänka mig att arbeta lite till (jag brukar gilla att småpilla i existerande texter). Men sedan? Att skriva om en gång till, att researcha förlag, att gå där och längta och vänta och hoppas... Nä, då ska jag verkligen verkligen tro på att jag har något speciellt.

Och det har inte den här storyn.

Men den har gett mig möjligheten att testa något nytt, att ha ett mål, att ta reda på litegrann om vad det innebär att skriva så stora textmassor. Och möjligheten att skriva dialog! Shit, vad kul det är.

Det är erfarenheter jag ska vara stolt över att jag orkar skaffa mig på eget bevåg. Och om den där storyn någongång dyker upp, den där som bara måste berättas...Ja, då vet jag ju faktiskt hur man ska börja.

Om att spurta i 20 dagar

Det här med skrivandet. Igår blev det inte ett enda ord och idag har jag ännu inte börjat.

Status just nu: 14 348 ord
Antal dagar kvar (jag åker till London den 25.e och ska vara klar innan dess): 20
Antal ord per dag om jag ska lyckas: 1782
Mesta antal ord jag skrivit hittills på en dag: ca 1600.

Så vad tror ni? Det kan gå, I'm a deadline kind of girl.
Problemet är väl att jag faktiskt redan pushar mig själv för att få ihop de där 1500 dagliga orden jag siktat på hittills. Jag skriver omkring två timmar per kväll eftersom det inte finns fler timmar när man heltidsjobbar. Men som sagt, det kan gå om jag satsar liiiite extra på helgerna och kanske tar ledigt en dag. Och slutar läsa bloggar/blogga.

Update: Två timmar och 40 minuter senare. Ikväll blev det 2 230 ord. Det går alltså!

Dag två som brunett

Lilla H: mamma, du kan ta av det bruna nu.

No more Ms Einstein

Men man vänjer väl sig