Jag läser ett inlägg hos Annelie som också medverkar i NaNoWriMo och som skriver om att bli bergtagen. Om att älska sina karaktärer och om att gå in i ett hemligt rum.
Precis så är det för mig också. Fast tvärtom.
Min bok har 30 000 ord plus nu (jag använder termen "bok" mycket, mycket löst här. Ett rått råmanus är en mer träffande beskrivning). Att jag skulle hinna klart mina 50 000 ord till den 24 november är en orimlighet, men klart ska det bli och gärna innan december för då vill jag göra annat.
En bra kväll har jag flow och då är det nästintill njutbart. Då småler jag lite åt huvudpersonens humor eller rodnar lite åt en sexscen.
Men för det allra mesta är det tröööögt. Och det är helt okej, jag förväntade mig inget annat.
Igår fick jag för övrigt en chock då jag stod i duschen. Då kom den nämligen till mig: Idén till nästa bok. Suck.
3 kommentarer:
Det går trögt för mig också, jag lovar. Gillade din jämförelse (i ett tidigare inlägg) med att motionera. trögt att komma igång, skönt efteråt. Observera att mitt inlägg skrevs direkt efter ett skrivpass, i något slags eufori över att jag hade klarat av det.
Du verkar också ganska fast, om du kläcker nya idéer :-) Är det en fortsättning på det du skriver nu eller något helt nytt?
Hu ja. Någon slags fortsättning, tror jag.
jo, det brukar bli så (att idén till nästa kommer ca nu, alltså, speciellt om man vet i stora drag hur nuvarande kommer att fortskrida)
heeelt naturligt
Skicka en kommentar