Det ena leder till det andra

Som liten fick jag positiv uppmärksamhet för två saker i skolan:

Jag var bra på att skriva och jag kunde sjunga rent.

Detta fick till följd att:

Jag ville bli sångerska/skådespelerska men trodde att jag nog skulle komma att arbeta med språk.



Några författardrömmar närde jag aldrig vad jag kan minnas. Däremot minns jag att det under gymnasiet gick upp för mig att många, väldigt många, som var "bra på språk" slutade som språklärare.

Min klassföreståndare var dock tydlig med vilka planer hon (inte) hade för mig.

- Lisa, bli inte lärare. Det är ett slaskyrke!

(Många år senare vikarierade jag som lärare under ett fantastiskt läsår så kanske valde jag fel ändå.)


Efter några strökuser i svenska och engelska sökte jag till journalisthögskolan och kom in. För mig var inte journalistik en ingång till att ställa samhällets makthavare till svars utan en möjlighet att skriva.

Under en frilansperiod i början på 2000-talet hade jag planer på en faktabok som skulle vända sig till unga vuxna och som på ett roligt (informativt!) sätt berättade allt de behövde veta för ett liv som vuxna. Det blev aldrig något av med den och nu är idén redan gjord flera gånger om. Men det här med att skriva hittepå...Det har jag inte gjort sedan grundskolan.

Jag läste ett inlägg hos Annlie om huruvida man berättar för kreti och pleti att man är med i NaNoWriMo eller ej. För mig är det en no-brainer. Om jag inte berättar får jag ingenting gjort. Det är inte karaktärernas fabulösa utsvävningar som håller mig igång, det är skammen jag skulle känna om jag inte fullföljde. Skam, press, mål, deadline. Mycket viktiga ingredienser här i livet. Inspiration? Den hinner vi inte vänta in.

När/om jag fullföljer och faktiskt får ihop mina 50 000 ord (passerade just 20 000 och ligger något lite efter planeringen) så är jag nöjd. Jag har då (på första försöket) fått ihop ett slags råmanus.

Jag kommer troligen att plocka upp texten efter julhelgen och läsa det med fräscha ögon. Om jag känner någon slags lust inför den kan jag till och med tänka mig att arbeta lite till (jag brukar gilla att småpilla i existerande texter). Men sedan? Att skriva om en gång till, att researcha förlag, att gå där och längta och vänta och hoppas... Nä, då ska jag verkligen verkligen tro på att jag har något speciellt.

Och det har inte den här storyn.

Men den har gett mig möjligheten att testa något nytt, att ha ett mål, att ta reda på litegrann om vad det innebär att skriva så stora textmassor. Och möjligheten att skriva dialog! Shit, vad kul det är.

Det är erfarenheter jag ska vara stolt över att jag orkar skaffa mig på eget bevåg. Och om den där storyn någongång dyker upp, den där som bara måste berättas...Ja, då vet jag ju faktiskt hur man ska börja.