Inget piggar upp som en bra bok! Jag har precis påbörjat Hon älskade av Helena Henschen och känner mig tvingad att återge ett stycke.
När våren kommer och snön smälter undan, gungar Signe i en hög svart barnvagn genom Humlegårdens alléer. Barnsköterskan fäller ned suffletten och Signe skrattar åt ekorrar och kråkor som leker i trädkronorna. Nerbäddad i vagnen ser hon lindarnas bladknyten vecklas ut och bilda ett kvittande, ljusgrönt lövtak, genomsiktligt och på en gång tätt, hela tiden föränderligt. Hon har haft turen att födas med guldsked i munnen, men att det kvittrande lövtaket ska vissna och blåsa bort en dag, kan hon förstås inte föreställa sig.
Visst är det fiiiint? Så lätt, så skört, så utsökt. Särskilt sista meningen - fulländning!
Läs också I skuggan av ett brott av samma författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar