tisdag, september 01, 2009

Du är det finaste jag vet

Jag mailar med en vän som väntar barn och skriver...

Jag gillade verkligen att vara gravid, alla var så snälla och hjälpsamma och intresserade. Det tog ett ganska abrupt slut i och med Holgers födelse dock. Då var alla bara intresserade av det lilla baaaaaaarnet och själv satt man där med baby blues och 12 stygn i rumpan ;) Precis som det ska vara!

Sedan ångrar jag mig, det lät kanske lite för negativt, och skriver...

Och om jag låter som om det inte är det minsta kul när man verkligen blir förälder så är det ju självklart inte så.
Det är alldeles omtumlande och läskigt och man blir trött och man undrar om dom andas och man undrar om dom äter och om dom har ont i magen och när dom ska sluta skrika och om blöjorna verkligen är slut igen och om man någonsin ska hinna duscha och om man ska få äta sin mat kall idag IGEN och om man alltid måste gå med fuktig BH framöver. Ja så var det.
Men
mjuka små fötter med världens minsta tår, små lätta andetag, fjunigt hår, mjölksöt andedräkt, sovstunder i famnen och en obeskrivlig lycka över att JUST VI hade turen att få JUST HONOM. Ja så var det också.
Och nu när paniken och värsta oron är borta sedan mycket länge är det enbart glädje. Ja, det går inte en dag utan att vi säger till varandra att vi haft sådan tur! Att han är så fantastisk! Nuförtiden är det faktiskt mycket sällan jobbigt, vi får ju till och med sova :)

3 kommentarer:

Amanda sa...

Mycket fint. Och mycket igenkänning.
Den största häpnaden för mig var att det kan vara så vansinnigt TRÅKIGT och vilken SKULD man känner över det är det (fast skuld har jag börjat sluta känna, så kan man ju inte leva).
Speciellt mata (flask/amma) - jeez! Eller är det för att sonen tar så lång tid på sig och är en 'fretful eater'?

Annamp sa...

Jaha.. den där andra delen... så är det ju också förstås. Man behöver bara påminna sig om det ibland också...

En Lisa sa...

Ann: ja men periodvis kan det vara svårt att komma ihåg. Snart kommer jag och bär runt på honom lite :)