Jag är inte mycket för utmaningar, brukar jag tänka. Söker inte kickar genom att slänga mig utför branta skidbackar, reser inte runt i världen på måfå, går inte på bio ensam för att testa hur det känns. Jag har en zon med människor och sammanhang där jag känner mig bekväm och rör mig inte så ofta utanför dem.
Ja, så brukar jag tänka.
Fast är det sant?
När jag gör något nytt brukar jag tänka att jag inte har något val, då känns det nämligen inte som en utmaning. Att jag måste flytta utomlands, att jag måste komma in på journalisthögskolan, att jag måste ha ett distansförhållande i flera år, att jag måste köpa ett totalt renoveringsprojekt ute på landet och att jag måste skaffa barn trots att ingen av oss hade fast inkomst.
Det löser sig.
Ibland bestämmer andra åt en, då är det bara att kasta sig ut, att tro på någon slags högre makt. Oftast händer det jobbmässigt. Till exempel har jag intervjuat både Göran Persson och Jasenko Selimovic (smartaste jag träffat) med bara halvtimmar på mig till förberedelser. En annan gång skrev jag ett reportage om dykning och gick ned på 14 meters djup efter bara en kort nybörjarlektion.
När är du modig?
5 kommentarer:
Vilket bra inlägg!
Jag har nog bara en modig talang, Att våga säga sånt som många andra inte vågar. Känslor som finns innerst inne kläs i ord. Och förlöser.
Jag är möjligen lite modig när jag säger "Nej, dra åt h*lvete, jag kan inte ha sådana som du i mitt liv."
Önskar jag hade varit så modig när jag var lite yngre.
Hos frisören. Och när jag säger till om, eller gör något åt, saker som är fel. Gör det JÄMT fast det är svinjobbigt att vara Pinan.
Ninne: Åh, det är en mycken modighet som jag beundrar!
Amanda: Coolt. Jag har sagt upp bekantskapen med ett mycket litet fåtal i vuxen ålder. Och aldrig vågat säga det rakt ut.
AK: också något värt att beundra. Kan du skriva ett sånt inlägg med lite lektioner i hur man blir en sådan pina?
Jag vet inte! Men för dig, I'll try.
Skicka en kommentar