tisdag, september 13, 2011

Jag låg på soffan, vad gjorde du?

När planen gled in i tornen den där septemberdagen var jag i London och hälsade på Sambon. Jag hade tagit ledigt några dagar från mitt vikariat som webbredaktör på gp.se och skulle koppla av utan nyheter efter en hektisk sommar. Så var det tänkt.

Sambon var i musikstudion och jag tog tillfället i akt att fylla på min reserv av engelsk daytime-tv när samtalen i programstudion avbröts. Bilderna på det första planet hade just kommit in och lades i princip okommenterade rakt ut i etern. Jag satte mig upp. Nyhetshjärnan (reptilhjärnan) kopplades på.
När andra planet flög in hade jag redan ringt Sambon tre gånger. Han hade mobilen avstängd.

Jag minns att jag pratade med GP en del om säkerhetspådraget i London (som ansågs vara ett troligt terroristmål) och jag minns att mamma ringde och var orolig. Annars minns jag nästan ingeting från de här dagarna.

Vi satt i soffan dygnet runt och märkte inget av oron på gator och torg. Ett par dagar senare flög jag hem och genomgick den mest rigorösa säkerhetskontroll man kan tänka sig. Snudd på naket.

Den 11 september 2001 arbetade jag som nyhetsreporter och jag märker att mina minnen är präglade av det. Jag tänker i stories och scoop. Mycket har hänt i mitt liv sedan dess. Det största är naturligtvis att jag blivit mamma. Nu när jag följt rapporteringen kring tioårsjubileet gråter jag floder när jag hör dem som förlorade sina barn berätta om sorgen eller, föralldel, läsa upp deras namn vid minnesceremonier.

4 kommentarer:

Ninne sa...

Jag flängde runt på uni hela dagen. Förvirrad och ny i sammanhanget. På bussen hem hörde jag upprörda röster. Trodde först att det var vanlig anti-USA-snack. Sen kom jag hem till 2 hysteriska roomisar. Jag tyckte först att de överdrev och borde lugna ner sig. Sen satte jag mig och tittade på min nyinköpta 20" tjock-TV. Tog lång tid att förstå vidden.

Jag är En Lisa... sa...

Ja verkligen. 10 år och kanske kan vi dra några slutsatser medan annat kommer dröja länge än.

Hanna sa...

Jag jobbade som personlig assistent och min brukare var på sjukhus. Hans föräldrar var också där så dom skickade iväg mig att ta en fika eftersom han hade sällskap ändå. När jag kom tillbaka så sa dom var TVn på och dom berättade vad som hade hänt. Min brukares lillebror hade kommit hem från skolan, slagit på TVn och sett livesändningarna och ringde då sina föräldrar.

Jag är En Lisa... sa...

Ja tänk att man minns så tydligt. Det är ju ändå 10 år sedan!