Amanda skriver om namn idag.
Jag döptes till Lisa år 1975. Mamma hade bestämt sig sedan länge och som jag minns att det berättats för mig så tyckte min farmor att det var ett "namn för kor". Längre fram ändrade hon sig till att "lisa var det finaste namn hon visste."
Under min uppväxt var det ett bra namn (om man bortser från Lisa-Fisaskämten). Det var bara jag som hette Lisa ända upp på högstadiet, då blev det ytterligare någon.
Ganska ofta fick jag dock frågan: vad heter du egentligen?
Sedan många år ligger Lisa på listan över de mest populära namnen på nyfödda flickor, samma sak med namnen på mina syskon, Hanna och Oscar, vars namn också blev inne-namn när de var halvvuxna. Mammas filosofi - förutom att vara väldigt före sin tid - har annars varit: Enkla tilltalsnamn, lite krångligare andranamn. Själv heter jag Alexandra, ett namn jag tyckte var mycket fränare än Lisa när jag växte upp (fasta allra helst ville jag heta Veronika; ju fler stavelser desto bättre).
Min son heter Holger. Det var ett ganska enkelt val. Sambon hade ett gäng konstiga förslag (Electron!!!!), men ett av dem var Holger. Sambon visste inte att det var namnet på min bortgångne morfar, så det fick det bli. (Vad jag hade för förslag har jag glömt, jag är en sådan som ändrar mig hela tiden. Dessutom är flicknamn mycket roligare)
Engelsmän tycker det är tokknepigt, såklart, men det får stå för Sambon. Hur reagerar svenskar på Holger? De flesta tycker nog att det är ganska fint och placerar honom i facket bland barn med pretentiösa medelklassföräldrar och jag har sett ett par, tre Holgrar i födelseannonserna senaste året.
3 kommentarer:
Jag ville heta Josefin när jag var liten. Tyckte det var världens finaste namn :-)
Barnen har ett syskonbarn som heter Holger. Han är 17 år. Hans lillebror, som är 15, heter Hjalmar. Världens goaste killar!
Josefin, Holger och Hjalmar: Finfina namn alla tre.
Skicka en kommentar