Hjälp sökes!

Ser ni nåt? Inte jag heller men det ska föreställa mina underkläder. Har inte alls fått ordning på klädförvaringen och behöver hjälp med att hitta den perfekta byrån. Ca 80 cm bred. Hur hög som helst i princip. Vart ska man leta om inte ikea hart?

Det ska böjas i tid...

Min lilla offspring på snart tre år sitter och pillar på naglarna.

- Vad gör du hjärtat?
- Jag skjuter ned nagelbanden, mamma.

Köksskåp vs riktigt innehåll

Jag hade lite funderingar kring inlägg jag ville skriva ikväll. (Helt plötsligt är det roligt att blogga igen!)
Funderade på en text där jag letade fram lite gamla håraccessoarer. Mitt hår har vuxit ut och jag behöver lite lyst fram till den 11 december då jag ska klippa mig (här, nytt ställe).
Jag hade även en idé med utgångspunkt från en artikel som handlade om allt man kan få gjort om man stiger upp klockan 5. Michelle Obama swears by it, girls!
En tredje idé skulle bli inledningen på en serie inlägg om vår nya lägenhet. Tänkte plåta innehållet i våra köksskåp. Inte för att de är så vådligt intressanta utan för att även en lång resa börjar med ett enda steg.

Men så kom jag hem. Och så låg Filter där och väntade. Jag placerade den i kokett position på skrivbordet i hallen, genomfartsleden, som ett löfte om det stundande mötet i sänglampans sken. Men jag kunde såklart bara hålla mig till strax efter halvåtta.
Älskade Filter, allra bästaste julklappstips. Jag har läst knappt hälften och känner mig glad, skrivsugen, melankolisk, medkännande och upplyst. Tack!



Men kvällen är ju ung och det finns fortfarande tid för fler inlägg. Men se, jag ska ringa min vän Kim, 34 år igår. Efter drygt tio år som vänner har jag nog glömt att gratta henne åtta gånger. Nu hoppas jag på förlåtelse och ännu ett års vänskap.

Önska mig

Jag har lovat mamma att leverera våra önskelistor inför julen. Det går sådär. Hittills har jag kommit på tre saker till mig själv men de är så väntade på något sätt att jag undrar om jag verkligen vill ha dem eller om jag svalt mediabilden av småbarnsmamman på 30+ med hull och hår.

För vad sägs om:
* spikmatta (Kanske en matta för fötterna istället = Jag går utanför ramen.)
* fin ansiktskräm
* laptopkudde

(Vad skulle man blogga om, i-landsproblemen förutan?)

Ljuva fredagstimma

I helgen vill jag:

Inventera julsakerna
Mata ankorna med Lilla H
Äta middag med god vän
Fixa lite med mina kläder
Köpa lite nya krukväxter
Sätta tazetter/hyacinter i de fina glasvaserna

I helgen ska jag:

Ta hand om Lilla Hs onda öron
Kurera min egen förkylning

Todelooo!

Telling stories

Ökenros.

Jag fick en kommentar på inlägget om den skånska kristdemokraten som gick emot politikerkollegorna i skånska Vellinge, de som inte ville ta emot ensamma flyktingbarn eftersom det skulle bli en sån (citerar från minnet) "jävla cirkus".

Anonym sa...
Fast de här killarna är ju högst antagligen inte barn. De flesta hade "tappat" sitt pass, och har man sett dem, vilket jag har, ser många ut att vara runt 30 (ja, 30).

OK. Så killarna ser äldre ut, Anonym har "sett dem". De kanske är äldre, vad vet jag. Inte heller vet jag om det gör någon större skillnad. Så de ljuger om sin ålder och - det vet vi ju med säkerhet - det är fult att ljuga.
Men kanske har ljugandet för myndigheter blivit en vana efter en tillvaro som varken jag eller Anonym har en susning om.

Jag prenumerar på ett nyhetsbrev i jobbet, www.storytellers.se, där Matts Heijbel skriver om kraften i berättelserna. Idag skrev han så här:


Den afghanske gymnasisten Elias hade flytt över bergen från Afghanistan undan förföljelser. Han föräldrar hade samlat ihop smuggelpengarna. Han tog sig så småningom till Sverige och kom till Skellefteå som ensamkommande flyktingbarn.

Han vägde då 45 kilo.

Men Elias var öppen och positiv och lärde sig, som så många andra flyktingbarn, svenska i rekordfart. När han skulle välja gymnasielinje valde han omvårdnad och påbörjade utbildningen till undersköterska.

Redan under praktikperioderna blev han mycket omtyckt av de gamla skellefteborna på stadens äldreboenden där han jobbade extra. De frågade ofta efter Elias.

Men så kom utvisningsbeslutet. Elias och en rad andra afghanska flyktingar i Sverige skulle skickas hem och Elias tvingads nu gå under jorden. I Skellefteå demonstrerade 100-tals skolungdomar på torget för att han och de andra skulle få stanna.

På äldreboendet visste de inte var han gömde sig men en dag kom han och sa att han ville jobba. Trots att han gått under jorden. Man skulle kunna säga att han riskerade livet för att få jobba. Han var nämligen övertygad om att han riskerade sitt liv om han blev skickad tillbaks till Afghanistan.

Eftersom polisen letade efter honom kunde han inte stå med sitt namn i vikarielistorna. Men han ville hellre jobba än gömma sig. Så han arbetade i smyg och i maskopi med personalen på äldreboendet. Hans namn fanns inte i vikarielistorna fast han var där.

Tack vare det fick de äldre, som tyckte så mycket om Elias, en del av sin omvårdnad av en utvisningshotad afghansk pojke som utbildade sig i Skellefteå.

Senare fick Elias beskedet att han kunde stanna och han är fortfarande kvar i vårt land, nu som färdigutbildad undersköterska.

Ma bejbi

Lilla H är nu färdiginskolad på nya förskolan. Det tog tre dagar med nya pedagogiken "föräldraktiv inskolning" vilket innebär att man som förälder aktivt deltar varenda sekund de första dagarna. Byter blöjan, sitter bredvid och äter, ligger bredvid och sover... och det har väl gått bra. Bortsett från sovningen då (vadå, ska mamma ligga här med mig? vad kul!!! = ingen sömn) och bortsett från de gemensamma aktiviteterna då (ska du komma och sjunga med de andra barnen? Nä, jag vill inte det just nu) och bortsett från maten då (jag vill sitta i ditt knä mamma, jag vill gå ner och leka nu!)
MEN idag hade det gått hur bra som helst, så kanske var det inte helt uppåt väggarna.

Och vad tyckte unge herrn själv? Ja, det beror på vem som frågar. Sambon som hämtade idag fick lirka iväg honom från leken och fick ett glatt jakande på frågan hur dagis hade varit.
Men när jag frågade ett par timmar senare blev svaret:
- Nej, det var inte roligt. Jag ropade på Daddy hela tiden.

Den fina ankkjolen

Kolla in bilden nedan. Den tog jag förra veckan för att visa att jag cyklar igen, nästan exakt ett år efter benbrottet. Kände mig stark och förståndig när jag knäppte den. Och såg per automatik asnördig ut så den blev aldrig bloggad.

Det är mycket fulsnack i november, både IRL och i bloggvärlden. Det är finnar och fula jackor och trötthet. Anna-Klara kan i alla fall konsten att beskriva det så att man skrattar åt eländet.
För visst är det svåååårt att känna sig snygg i november? I helgen körde jag samma recept som Amanda.
I rosa ankkjol och skyhöga platå kände jag mig faktiskt snyggare för ett par timmar. Men dagen därpå slog jag däremot världsrekord i fulhetsfeeling.

Fula november

You just gotta love Susan

Eller hur?

Valkval

Varmt välkomna ska ni vara till världens tråkigaste blogg. Har funderat på att lägga ned men NÄ det ska jag inte göra. I stället ska jag bättra mig, börja blogga från en dator där jag kan lägga över bilder mm. Jo, så ska det bli.

Så vad händer då, en månad efter Das Flytt?

* Vi trivs
* Vi trivs jättebra
* Vi har köpt lite lampor att hänga upp här och där, bl a den där uppe till Lilla Hs rum
* Vi har en långvägg med flyttlådor kvar
* Vi håller på och skolar in Lilla H på ny förskola
* Vi ska åka tillbaka till landet imrogon och få Lilla H vaccinerad

Skönt med motvikter

Apråpå gårdagens inlägg. Idag ger jag ordet till en kristdemokrat (och det tillhör ju inte vanligheterna.)

Rof Tufvesson:
- Som kristdemokrat och invånare i det rika Skåne, tycker jag att det är ynkligt när politiska företrädare för en av de allra bäst beställda kommunerna inte vill hjälpa människor i nöd, i detta fall dessutom barn.

Våra barn, andras ungar

Ibland skäms man ju ta mig f-n för att vara svensk.

Och nu sticker jag ut hakan lite, men är inte Skåne överrepresenterat i dylika sammanhang? Varför?

Soligt värre

Den är ju bara så konstig, den där historien om kokboksförfattaren som tycks ha plagierat en annan kokbok på inte mindre än 38 ställen.

Det är Bo Hagström (han med tv-programmet Solens mat) som står för anklagelserna och en - för mig okänd - matjournalist vid namn Caroline Hofberg som står för plagiatet. För plagiat måste det väl ändå röra sig om?

Hennes förklaring låter möjligen trolig vid första anblick: "Jag gjorde research och läste böcker och otroligt mycket på nätet. Allt samlade jag i min dator. Jag skriver in alla möjliga texter, bra formuleringar, citat, fakta, tips. Allt som jag kan lära mig något av."

Men egentligen är den helt osannolik. Jag har själv suttit med otroligt stora, texttunga dokument med MASSOR av text. Inte glömmer man väl om det är man själv eller någon annan som skrivit fraser som ”En kronärtskocka är inte bara en kronärtskocka. Precis som när det gäller andra råvaror vårdar italienarna särart och mångfald.”

Lite sorgligt blir det att hon ursäktar och bortförklarar sig, det får henne ju bara att framstå som allmänt knas.
Det enda kul i hitsorien är Bo Hagströms kommentar i DN: "När jag hade hittat 38 ställen där jag kände igen texten slutade jag att läsa. Jag höll på att spy."

Just det ja. Fars dag.

För två år sedan fick Sambon en teckning signerad Lilla H. Förra året tror jag vi liksom glömde bort det. I år känner jag mig givmild. Söndagsmiddag på Texas Longhorn eller en resa till Rom kanske?

PS Sambon läser enligt uppgift aldrig min blogg och inte mig emot. Detta inlägg blir något av ett test. Om söndagen kommer och går utan att något händer, menar jag.... DS

Lek hos mig, mamma!

Den kära leken.

- Mamma! Nu är jag en dumper-man. Jag har mustasch och saker på öronen.

- Mamma! Nu är jag en digger-man. Jag har overall så jag inte blir smutsig när jag ramlar ur.

Walking home

Bilder: Sambon

Gnagare

Det är något i mig som gnager när jag läser det förra inlägget. Varför är det så viktigt att vara Lisa? Varför kan jag inte bara vara mamma? Inte nöja mig med att jag har haft turen att få Lilla H i mitt liv? Varför vill jag lämna bort honom alls, någonsin?

Varför kan jag inte känna att alla sammanhang berikas av hans blotta närvaro? Varför tjatar jag om att jag tillbringar för lite tid hemma, så mycket att vi faktiskt flyttar in till stan? Om jag sedan med detsamma börjar planera för en helg då min mamma ska komma ner för lite avlastning.

Det är så bakvänt och hur jag än vänder hittar jag inte framsidan.

Tead for two

Jag tänker på det här med egentid och avlastning för oss med småbarn. Det är såna där inneord som ingår i föräldravokabulären lika självklart som föräldrapenning, tillväxtperiod och förkylningstider.

Man behöver komma bort. Vara sig själv en stund. Få prata till punkt.

Eller?

- Vi har ingen som kan hjälpa oss, brukar jag säga. Våra föräldrar bor för långt bort.

Men det är ju en sanning med modifikation. Min mamma kommer alltid om vi ber om barnvakt för att gå på fest, till exempel. Några gånger om året är Lilla H även där hela helgen.
Min syster bor dessutom i Göteborg. Hon är ingen klippa när det gäller barnvakt på fredagar eller lördagar men hon tar gärna hand om Lilla H då hon slutar tidigt från jobbet.
Sedan har vi kompisar också, flera av dem har haft Holger när vi varit på lägenhetsvisningar eller behövt fixa inför flytten. Dom gillar honom, han gillar dom.

Dessutom har jag en sambo som älskar att vara hemma och inte har något emot att jag går ut med kompisar på kvällstid.

Så summa summarum: Jo, jag är hyfsat bra på egentid. Däremot är vi dåliga på partid. Tid då bara jag och Sambon sitter ned (eller för all del ligger ned).

Det kanske är det vi borde prioritera nu?

Söndag: insanity followed by korv