Telling stories

Ökenros.

Jag fick en kommentar på inlägget om den skånska kristdemokraten som gick emot politikerkollegorna i skånska Vellinge, de som inte ville ta emot ensamma flyktingbarn eftersom det skulle bli en sån (citerar från minnet) "jävla cirkus".

Anonym sa...
Fast de här killarna är ju högst antagligen inte barn. De flesta hade "tappat" sitt pass, och har man sett dem, vilket jag har, ser många ut att vara runt 30 (ja, 30).

OK. Så killarna ser äldre ut, Anonym har "sett dem". De kanske är äldre, vad vet jag. Inte heller vet jag om det gör någon större skillnad. Så de ljuger om sin ålder och - det vet vi ju med säkerhet - det är fult att ljuga.
Men kanske har ljugandet för myndigheter blivit en vana efter en tillvaro som varken jag eller Anonym har en susning om.

Jag prenumerar på ett nyhetsbrev i jobbet, www.storytellers.se, där Matts Heijbel skriver om kraften i berättelserna. Idag skrev han så här:


Den afghanske gymnasisten Elias hade flytt över bergen från Afghanistan undan förföljelser. Han föräldrar hade samlat ihop smuggelpengarna. Han tog sig så småningom till Sverige och kom till Skellefteå som ensamkommande flyktingbarn.

Han vägde då 45 kilo.

Men Elias var öppen och positiv och lärde sig, som så många andra flyktingbarn, svenska i rekordfart. När han skulle välja gymnasielinje valde han omvårdnad och påbörjade utbildningen till undersköterska.

Redan under praktikperioderna blev han mycket omtyckt av de gamla skellefteborna på stadens äldreboenden där han jobbade extra. De frågade ofta efter Elias.

Men så kom utvisningsbeslutet. Elias och en rad andra afghanska flyktingar i Sverige skulle skickas hem och Elias tvingads nu gå under jorden. I Skellefteå demonstrerade 100-tals skolungdomar på torget för att han och de andra skulle få stanna.

På äldreboendet visste de inte var han gömde sig men en dag kom han och sa att han ville jobba. Trots att han gått under jorden. Man skulle kunna säga att han riskerade livet för att få jobba. Han var nämligen övertygad om att han riskerade sitt liv om han blev skickad tillbaks till Afghanistan.

Eftersom polisen letade efter honom kunde han inte stå med sitt namn i vikarielistorna. Men han ville hellre jobba än gömma sig. Så han arbetade i smyg och i maskopi med personalen på äldreboendet. Hans namn fanns inte i vikarielistorna fast han var där.

Tack vare det fick de äldre, som tyckte så mycket om Elias, en del av sin omvårdnad av en utvisningshotad afghansk pojke som utbildade sig i Skellefteå.

Senare fick Elias beskedet att han kunde stanna och han är fortfarande kvar i vårt land, nu som färdigutbildad undersköterska.