Det är något i mig som gnager när jag läser det förra inlägget. Varför är det så viktigt att vara Lisa? Varför kan jag inte bara vara mamma? Inte nöja mig med att jag har haft turen att få Lilla H i mitt liv? Varför vill jag lämna bort honom alls, någonsin?
Varför kan jag inte känna att alla sammanhang berikas av hans blotta närvaro? Varför tjatar jag om att jag tillbringar för lite tid hemma, så mycket att vi faktiskt flyttar in till stan? Om jag sedan med detsamma börjar planera för en helg då min mamma ska komma ner för lite avlastning.
Det är så bakvänt och hur jag än vänder hittar jag inte framsidan.
5 kommentarer:
"Varför kan jag inte känna att alla sammanhang berikas av hans blotta närvaro?" - För att treåringar faktiskt inte ÄR berikande i alla sammanhang? För att de låter och pockar och blir kissnödiga och VILL/INTE VILL (nog oftast det sistnämnda i fallet Kitty)?
Nu var ju det bara ett delsvar, men så känner i alla fall jag på just den punkten. Jag vet knappt något sammanhang där Imogen inte berikar å det flådigaste men vad gäller Kitty så ja...den tiden är yet to come.
Tycker inte det är det minsta konstigt! När barnen är små ÄR det meckigare och mer man får välja bort. Eller får och får, men jag gör det i alla fall. Och sen blir de större och hej hopp har man samma smak i både snacks och teveserier.
Samma smak i både snacks och teveserier! Jo jag tackar! Inte ens sambon och jag kan enas ;)
Äsch. Att kiddos skulle vara så himla beriiikande jämt är väl något av en såsig modern myt. No guilt!
Precis där är jag nu, varför kan man aldrig vara helt nöjd? Jag hittar inte heller framsidan!
Bra svar!
Tankar som det i inlägget har jag bara ibland. För det allra mesta är jag verkligen "a good enough girl". Mitt barn är högt älskat och har massor av Briotåg. Det kommer man långt med.
Skicka en kommentar