Jag tänker på det här med egentid och avlastning för oss med småbarn. Det är såna där inneord som ingår i föräldravokabulären lika självklart som föräldrapenning, tillväxtperiod och förkylningstider.
Man behöver komma bort. Vara sig själv en stund. Få prata till punkt.
Eller?
- Vi har ingen som kan hjälpa oss, brukar jag säga. Våra föräldrar bor för långt bort.
Men det är ju en sanning med modifikation. Min mamma kommer alltid om vi ber om barnvakt för att gå på fest, till exempel. Några gånger om året är Lilla H även där hela helgen.
Min syster bor dessutom i Göteborg. Hon är ingen klippa när det gäller barnvakt på fredagar eller lördagar men hon tar gärna hand om Lilla H då hon slutar tidigt från jobbet.
Sedan har vi kompisar också, flera av dem har haft Holger när vi varit på lägenhetsvisningar eller behövt fixa inför flytten. Dom gillar honom, han gillar dom.
Dessutom har jag en sambo som älskar att vara hemma och inte har något emot att jag går ut med kompisar på kvällstid.
Så summa summarum: Jo, jag är hyfsat bra på egentid. Däremot är vi dåliga på partid. Tid då bara jag och Sambon sitter ned (eller för all del ligger ned).
Det kanske är det vi borde prioritera nu?
1 kommentar:
Tycker jag ni ska.
Det är det bästa som finns. Fast det är konstigt lätt att glömma bort det i perioder.
Skicka en kommentar