Tre händelser under dagen har fått mig att reflektera lite över mig själv och mitt förhållande till mina medmänniskor.
Den första utspelade sig på spårvagnen, tidigt i morse. (Nåja, klockan hade i alla fall inte passerat åtta.) Jag kliver på främre vagnen och det är trångt. Ståplats, tänker jag grinigt. Och jag som bara har de sista skälvande sidorna kvar i Väninnan.
En kvinna erbjuder sin plats åt en äldre, mycket välklädd herre som tackar ja och slår sig ned bredvid kvinnans tonårsdotter. Jag känner igen mannen, han åker ofta med spårvagnen vid just den här tiden på morgonen och han är faktiskt lite galen. I oklanderlig affärsklädsel, komplett med portfölj, låtsas han att han fortfarande finns med på ett hörn. Det är min teori. Och han pratar. Och pratar och pratar och pratar.
Nu är det mamman och dottern som råkar ut för hans aldrig sinande svada och jag blir så störd att mina händer reflexmässigt åker upp mot öronen.
På nästa hållplats kliver jag av och går in i bakre vagnen.
På hemvägen får jag sittplats men efterhand fylls platserna på. Framme vid Brunnsparken är det flera som står och håller sig i stängerna. En kille står långt fram i vagnen och när jag tittar upp ger han mig ett stort leende. Åh, guuud vad pinsamt, tänker jag och anstränger mig för att behålla värsta stenansiktet istället för att le tillbaka. Så upptäcker jag att han ler åt någon bakom mig, någon han känner.
Jag är i god tid idag och hinner köpa en Lakritspuck på Pressbyrån på Nils Eriksson-terminalen innan bussen går. Där utanför står det en kvinna och säljer Faktum, tidningen för stadens hemlösa. Hon står som vanligt inbegripen i ett samtal med någon, idag en kvinna i min ålder. Ibland pratar hon med trafikvärdarna men oftast med "vanliga" människor som, precis som jag, är på väg till eller från en buss. Och jag kommer på mig själv med att tänka att jag inte har den blekaste om hur jag skulle inleda ett samtal med henne, att närma mig någon som antagligen har oerhört mycket spännande att berätta.
Som reporter har jag inga problem med att närma mig människor men det är som om jag behöver det skyddet för att våga.
Är jag normal?
Hälsningar "Undrande"
2 kommentarer:
Tänk så mycket som utspelar sig på spårvagnen i ofrivilliga möten med andra människor. Så mycket som utspelas i det inre som vi INTE tar del av annat än i fantasin. Intressant att lyssna till här. Vad är normalt? Jag kan ha lätt för den där kontakten som är lite flyktig, som jag vet försvinner - men djupare kontakter med folk som kan såra - det har jag svårare för. Så jag "sorterar" om man kan säga så. Normalt? Sån är jag.
Haha, jag skrattar! :) Kul skrivet.
Skicka en kommentar