Kiss och dans

När jag bodde i London brukade jag och min finska supervän Minna gå på en klubb där de hade en tävling som hette Dance like your dad. Den som lyckades bäst med att efterlikna en stel, medelålders farsa svängandes sina ovana lurviga på, säg, ett bröllop vann första vinsten.
Jag var ganska bra, men Minna, hon var helt sjuuuuukt bra. Runt oss brukade det samlas en liten ring med folk som beundrade Minna och hennes "dad". Hon brukade köra på typen "psykig finsk bonde" och vann nästan alltid. Jag brukade skratta så mycket att mina käkar ömmade i flera dagar efteråt. En gång skrattade jag så kolossalt att jag kissade på mig (fast bara litegrann).

Det här med dans har alltid varit viktigt för mig, ända sedan jag började gå på disco. Jag gillar, ja, älskar att dansa. Där får exhibitionisten i mig (som ju är ganska stor) gott om utrymme. Men de senaste åren har det inte blivit så mycket bevänt med dansen. Det var flytt till landet, det var färre klubbkvällar, det var barn, det var stigande ålder: Det var dåligt med tillfällen helt enkelt. So I kind of lost the feeling. Vid ett tillfälle när Lilla H var några månader så satte Sambon på hög musik efter ett par glas vin och min vana trogen började jag skutta runt i vardagsrummet (när Sambon och jag var nykära kunde vi dansa i timmar framför stereon hemma hos honom). Blev dock avbruten av Sambons kärleksfulla: Sweetheart, is that the best you can do? Now you dance like a...mum.
Och det gjorde jag! Jag kände det själv!
Men nu i sommar har jag dansat en del, klubbat i London, släppt loss här hemma och jag vill offentliggöra att den återvänt. Danskänslan. Bara så ni vet.