How did this man learn 11 languages?

Jag pratar svenska och engelska. Jag har läst franska i fem år och spanska i tre. Förstår och kan uttrycka på en lägre basnivå.
När jag var yngre trodde jag alltid att jag skulle kunna minst fyra språk flytande. Det känns försent nu.

Kolla in den här snubben. Så himla coolt.


Twenty-year-old Alex Rawlings has won a national competition to find the UK:s most multi-lingual student, he explains how he became fluent in so many languages.
http://www.bbc.co.uk/go/em/fr/-/news/uk-1710743

Film: Made in Dagenham

Sedan vi blev medlemmar hos lovefilm.se i början av året har jag sett fler filmer än vad jag gjort de två senaste åren. Trodde inte att jag hade tid med film men det hade jag tydligen. Något annat har säkert fått stryka på foten (bloggandet kanske?). Är själv i behov av filmtips så kanske kan vi ha ett utbyte där jag recenserar filmer och serier jag sett och ni delar med er av era favoriter?

Flickorna från Dagenham (Made in Dagenham) 4/5

Den här ville jag se så snart jag hörde talas om den men det dröjde alltså ett par år. Väntade dock inte förgäves. Made in Dagenham kombinerar några av mina favoritingredienser: 60-tal, England och girl power. Tjejerna på Fordfabriken utanför London gör som killarna och går ut i strejk vilket inte är så poppis hos karlarna.
Härliga skådisar (fantastiska Sally Hawkins som var en ny upptäckt för mig), trovärdiga miljöer och en inblick i en del av historien jag hade dålig koll på. Plus för allt det! Litet minus för att det aldrig riktigt bränner till, lite för enkel i sin dramaturgi för att få högsta betyg. Men en sevärd feelgood-film, absolut!

Jag låg på soffan, vad gjorde du?

När planen gled in i tornen den där septemberdagen var jag i London och hälsade på Sambon. Jag hade tagit ledigt några dagar från mitt vikariat som webbredaktör på gp.se och skulle koppla av utan nyheter efter en hektisk sommar. Så var det tänkt.

Sambon var i musikstudion och jag tog tillfället i akt att fylla på min reserv av engelsk daytime-tv när samtalen i programstudion avbröts. Bilderna på det första planet hade just kommit in och lades i princip okommenterade rakt ut i etern. Jag satte mig upp. Nyhetshjärnan (reptilhjärnan) kopplades på.
När andra planet flög in hade jag redan ringt Sambon tre gånger. Han hade mobilen avstängd.

Jag minns att jag pratade med GP en del om säkerhetspådraget i London (som ansågs vara ett troligt terroristmål) och jag minns att mamma ringde och var orolig. Annars minns jag nästan ingeting från de här dagarna.

Vi satt i soffan dygnet runt och märkte inget av oron på gator och torg. Ett par dagar senare flög jag hem och genomgick den mest rigorösa säkerhetskontroll man kan tänka sig. Snudd på naket.

Den 11 september 2001 arbetade jag som nyhetsreporter och jag märker att mina minnen är präglade av det. Jag tänker i stories och scoop. Mycket har hänt i mitt liv sedan dess. Det största är naturligtvis att jag blivit mamma. Nu när jag följt rapporteringen kring tioårsjubileet gråter jag floder när jag hör dem som förlorade sina barn berätta om sorgen eller, föralldel, läsa upp deras namn vid minnesceremonier.

Sweet lovers love the spring*

Såna här veckor, då man vill vår så hjärtinnerligt, då längtar jag till England där våren faller över en redan i början av mars.
Jag längtar till vårskor, till blommande körsbärsträd och till en solig innergård på en pub.

*It was a Lover and his Lass/ Shakespeare.

Nu kör vi

Nyårsdag 2011 och vi gör oss klara för ett andra julfirande. Vi far till mina föräldrar och firar svensk jul med mina syskon och svensk julmat. Mamma meddelar att hon köpt en ny skinka ("bara en liten, de var nedsatta nu efter jul och de går ju åt"). Håller också tummarna för min favorit på julbordet; räkomelett i långpanna. Tack mamma för att du vet bättre än jag själv vad jag önskar innerst inne!

Första och enda gången det blir "riktig" julmat för mig den här julen. Jobbet ordnade fest redan i november och på avdelningslunchen röstade vi på thaimat och julgodis istället.

Inte för att det gått någon nöd på mig. Veckan i Frankrike var, som väntat, full av kulinariska höjdpunkter. Min svägerska är engelska men efter 20 år i Frankrike är det matlagning med väldigt tydliga franska influenser.

Mina favoriter:

* confit de canard (anka)

* ostarna. OSTARNA!

* sticky date pudding

* English Christmas lunch (mycket bättre och godare än vad vi svenskar oftast tror)

* en superdipp att ätas til typ tortillachips bestående av mjuk getost med sweet chilisås och koriander ringlad över

* den stenugnsbakade pizzan vi åt på stranden i Nice (20 grader varmt men i övrigt var vädret skit)

Jo, det var en fin vecka, inte bara matledes. Sällskapsledes var det eyes and teeth all around (Sambons beskrivning av lite påklistrade leenden). Inget romanstoff men mysigt med Lilla H som självklart equinox. Yngsta barnbarnet med nio år upp till nästa pojke. Jojo. Det vankades många hårda paket.

Lågvattenmärken:

* Vi glömde vår sulky. Och nej, det var ingen resesulky utan vår vanliga som vi använder jämt. Inte så att jag skyller på Sambon men uppdelningen var trots allt: Han packar in i bilen, jag fixade med Lilla H.

* Lilla H var dålig i magen sista dagarna.

Sedan vi kom hem i förrgår har vi hunnit fira en fyraåring (som vaknade och besviket konstaterade att han inte hade vuxit under natten) och en riktigt, riktigt bra nyårsafton. Folk var krassliga till höger och vänster så av våra (från början mycket måttliga planer på samkväm) blev det intet. Istället gick vi "all in" och firade Lilla H ordentligt en dag i efterskott.

Åkte pulka, bakade tårta, lekte med alla nya leksaker. Handlade de bästa ryggbiffarna jag kunde hitta, svassade i nya klänningen jag fick från Sambon i julklapp, skålade i bubbel och PRATADE oavbrutet med Sambon i säkert tre timmar. Kort sagt: jag var en så perfekt mamma och sambo som jag förmådde. (En gång om året är väl inte så illa?)

Nu kör vi.

A week to remember

Byn Valbonne.

Imorgon bitti åker vi till Frankrike för att fira jul. Ni som inte läst min blogg så länge vet kanske inte att vi har delar av vår engelska släkt där. En sisådär 30 minuter från Nice ungefär. Det är tre år sedan vi firade jul där och det är fantastiskt på många sätt. Bland annat tack vare att min svägerska är världsbäst i köket.

Sedan kommer det säkert att gnissla lite lätt i relationerna - det är snudd på tio år sedan som Sambon och hans två bröder befann sig på samma plats senast. Lägg därtill min galna svärmor, min lomhörde svärfar, de fyra pojkkusinerna och oss tre respektive (som faktiskt är normala alla tre) så inser ni att det blir a week to remember.

God Jul på er. Jag läser er, jag lyssnar, jag finns här i bakgrunden.

Man stänger en dörr

Idag stängde jag dörren om mig själv och kastade bort nyckeln. Nä, inte precis men stängde ned mailen i alla fall. Nä, inte precis men sjukanmälde mig i alla fall. Josåratte.

Lika bra som jag kan vara på att avsluta stora produktioner på jobbet under budget, på mindre tid än beräknat och till allas beundran, och lika bra som jag är på att "festa in i kaklet" som min kollega så vackert uttryckte det; ja, ännu lite bättre är jag - faktiskt - på att dra ur proppen under en dag eller två.

Idag sitter jag i min favoritfåtölj. Mild ledvärk och halsont och med en svullen mandel (höger sida). Men huvudvärken från i morse är borta. Jag surfar gamla youtubeklipp och knarkar lite inredning. Något dåligt samvete för manuset har jag inte. Har inte haft en enda gång sedan jag sist skrev vilket var i.....ehhh onsdags förra veckan.

Nu ska jag bli frisk. Sedan ska jag åka till London. Sedan ska jag lämna november med ett leende på läpparna, iklädd en ny kappa och med siktet inställt på att färdigställa en text som jag nästan börjat längta lite efter.

Skrävlarn Skavlan

Tony's bok. Har kallats för desillusional and bonkers (desillusionerad och galen). Det får mig bara att flytta den högre upp på julklappslistan.

Nä, jag gillar dig inte, Fredrik Skavlan. Ditt myspysiga sätt och ditt fluffiga hår är bara en fasad för nåt ganska sinistert. Det är jag säker på. Jag får väl erkänna att jag råkat missa de flesta av dina program - oops - men i dem jag sett hämtar du verkligen hem den där kritiken från i våras. Keeeerrrrchinnnggg!

Detta till trots såg jag torsdagens intervju med Tony Blair. Du var inte bra, Fredrik. Och det säger jag inte för att du är sexistiskt lagd utan för att jag är journalist. Sluta avbryta dina intervjuobjekt. Nä, lyssna nu. Det får dig inte att framstå som en skjutjärnsjournalist. Du kan aldrig få en så slipad politiker som Tony Blair att säga något han inte kalkylerat med.

Tony, however, I like you! I lived in England in 1997 when you were first elected and actually felt honoured to be there; in a country so full of life and optimism (and Damon from Blur).

And then you went and entered Iraq and lost my respect in the process. Did you know I was interviewed on BBC News in my pink wolly hat as we took part in the big anti-war demonstration through London?

Still like you though, and still believe that you are the only one who can bring that excitement from the 90s back.

Genom sig själv känner man andra

Brighton Pier

Fredag kl 17:21





På väg hem efter en intensiv jobbvecka. Cyklar genom vackra Nya Allén där jag i två veckors tid njutit av det fantastiska lövverket. Från fulla kronors röda löv till dagens blekgula, heltäckande golvmatta. Precis innan jag svänger höger in på Sten Sturegatan möter jag två killar i 25-årsåldern. Hur de tänkt sig fredagkvällens utveckling är tydlig. Systempåsarna slår vinröda och tunga mot låren. De har redan börjat läppja på varsin Three Hearts.


Jag tänker: Ojojoj, lite tidigt att börja redan nu, grabbar?


Så stoppar jag mig själv. Minns att det sista jag sa till Sambon när vi språkades klockan fyra var: I'm counting on being home at 17:24 and there to be a glass of wine waiting for me.





Så vad hände klockan 17:25 och vad hade vi att fira? Jo, jag fick krypa upp i soffan och titta på en gammal favorit Location, location, location, i dagens avsnitt från Brighton.


Flyttar vi till England så blir det dit.

Firandet? Tja, det har varit en bra vecka. Vi trivs.