Can we start again?

I ett parallellt universum var hon en kvinna, en sprudlande liten kvinna, som tog lätt på det mesta och mötte morgonen med ett leende på läpparna. Varje dag gick hon till sitt arbete som var alldeles precis lagom utmanande. Resten av tiden var hon en makalös mor, sambo och vän. Naturligtvis skrev hon inspirerande blogginlägg minst en gång om dagen.

Det har varit en tung vecka. Förkylningen släpper inte taget, inte heller arbetstoppen som mer verkar ha planat ut någonstans i höjd med Kilimanjaro.

Kan vi börja om? Kan vi låtsas att den senaste veckan aldrig ägt rum? Jag tar hjälp av en riktig favoritlåt från ett riktigt favoritband. Älska rösten. Ja, gör det.

Money Mark

När Sambon och jag nyss hade träffats tordes vi inte tala med varandra. Det var ju ett problem förstås, fast inte oöverstigligt skulle det visa sig. Tretton år and counting liksom.

Hiallafall.

Det som räddades oss, förutom rikligt alkoholintag, var musik. Något att hänga upp konversationer på. Något att skapa minnen till.

Låtarna vi lyssnade på de där första skälvande månaderna är för alltid djupt nedgrävda i min hjärnbalk.

You pushed my button, da-hling.

I'm a rainbow/I was a rainbow

Idag saknar jag min man. Han är kvar i stan, jobbar och bjuder hem polare på lyxskinka. Holger och jag är i hemstaden där vi plockar fallfrukt (Holger), äter glass (Holger), cyklar till caféer (Holger) och jobbar undan lite (jag).

Hursomhaver. Hade fint peppsamtal med Sambon alldeles nyss och fick en tår i ögat. Så idag spelar vi en låt som vi gillade tillsammans för länge sedan, då när jag faktiskt var en regnbåge, då när den här fina reklamen gick på tv i England. Åh älskade mackar, vad fina ni var!

Här är annars originalet från 1967 med nån plockehopvideo.

Lördagslåten på en söndag

Med huset fullt av barn och vuxna hela helgen blev det inte så mycket musik igår förutom den som framfördes av "Rocky Bamboo"; Holger och Stellas band.

Idag går vi med långsamma steg om på ett kladdigt golv och minimediterar till Popol Vuh. Finns hur mycket som helst från detta tyska krautrockband från 70-talet. Mitt favoritalbum är Hosianna Mantra.

Här en av "låtarna" från Aguirre.

So long ago, so clear

Jag har Spotify men jag har glömt mitt lösen, jag har en I-pod som inte laddats på ett år. Jag har väl några CD-skivor inklämda i hyllan ovan och en liten vinylsamling som jag förvarar hos mor och far.

Tragiskt, egentligen, men Sambons musikintresse har liksom suddat ut min egen upptäckarlusta och jag lyssnar till 90 procent på sådant som han valt. Dygnet har ju bara så många timmar liksom.

Men allt som oftast är det ju bra grejer, som jag också gillar, så jag tänkte jag skulle börja dela med mig ur samlingen. DJ:ing my boyfriend's record collection, helt enkelt.

Idag blir det Vangelis, det är ju - som vi alla vet - musik för nördar. Men den här lyssnade vi på i morse och den slog an en sträng hos mig. Känner ett behov av att börja om; att gå in i hösten och känna mig ren i betydelsen pure.

Försöka duger.