Skrivapan

Så kom då februari och jag öppnade dokumentet från i höstas, dokumentet som av någon anledning heter _gogirl.

Och så började jag läsa. Detta är vad jag kommit fram till:
* Det är bitvis ganska bra.
* Det är bitvis ganska virrigt och pladdrigt.
* Det är en rolig story.
* Jag känner väldigt lite för karaktärerna.

Så; vad gör vi nu?

Man stänger en dörr

Idag stängde jag dörren om mig själv och kastade bort nyckeln. Nä, inte precis men stängde ned mailen i alla fall. Nä, inte precis men sjukanmälde mig i alla fall. Josåratte.

Lika bra som jag kan vara på att avsluta stora produktioner på jobbet under budget, på mindre tid än beräknat och till allas beundran, och lika bra som jag är på att "festa in i kaklet" som min kollega så vackert uttryckte det; ja, ännu lite bättre är jag - faktiskt - på att dra ur proppen under en dag eller två.

Idag sitter jag i min favoritfåtölj. Mild ledvärk och halsont och med en svullen mandel (höger sida). Men huvudvärken från i morse är borta. Jag surfar gamla youtubeklipp och knarkar lite inredning. Något dåligt samvete för manuset har jag inte. Har inte haft en enda gång sedan jag sist skrev vilket var i.....ehhh onsdags förra veckan.

Nu ska jag bli frisk. Sedan ska jag åka till London. Sedan ska jag lämna november med ett leende på läpparna, iklädd en ny kappa och med siktet inställt på att färdigställa en text som jag nästan börjat längta lite efter.

Jag läser ett inlägg hos Annelie som också medverkar i NaNoWriMo och som skriver om att bli bergtagen. Om att älska sina karaktärer och om att gå in i ett hemligt rum.

Precis så är det för mig också. Fast tvärtom.

Min bok har 30 000 ord plus nu (jag använder termen "bok" mycket, mycket löst här. Ett rått råmanus är en mer träffande beskrivning). Att jag skulle hinna klart mina 50 000 ord till den 24 november är en orimlighet, men klart ska det bli och gärna innan december för då vill jag göra annat.

En bra kväll har jag flow och då är det nästintill njutbart. Då småler jag lite åt huvudpersonens humor eller rodnar lite åt en sexscen.
Men för det allra mesta är det tröööögt. Och det är helt okej, jag förväntade mig inget annat.

Igår fick jag för övrigt en chock då jag stod i duschen. Då kom den nämligen till mig: Idén till nästa bok. Suck.

Motionerar skrivmuskeln

För mig påminner det här manusskrivandet väldigt mycket om att motionera. Innan man drar på sig träningskläderna/öppnar dokumentet känner jag nästintill olust; absolut ingen förväntan.

Första minutrarna går segt. Fingrarna liksom far runt i blindo över tangentbordet/benen känns stumma mot asfalten. Men har man tur är det en sådan dag då man har flyt och faktiskt kan det kännas lite, lite njutbart efter en stund.



Men efteråt - EFTERÅT!!! Känslan av upprättelse, stolthet och tillfredsställelse. Den är värd ganska mycket, den.

Status: 23 522 ord and counting.

Det ena leder till det andra

Som liten fick jag positiv uppmärksamhet för två saker i skolan:

Jag var bra på att skriva och jag kunde sjunga rent.

Detta fick till följd att:

Jag ville bli sångerska/skådespelerska men trodde att jag nog skulle komma att arbeta med språk.



Några författardrömmar närde jag aldrig vad jag kan minnas. Däremot minns jag att det under gymnasiet gick upp för mig att många, väldigt många, som var "bra på språk" slutade som språklärare.

Min klassföreståndare var dock tydlig med vilka planer hon (inte) hade för mig.

- Lisa, bli inte lärare. Det är ett slaskyrke!

(Många år senare vikarierade jag som lärare under ett fantastiskt läsår så kanske valde jag fel ändå.)


Efter några strökuser i svenska och engelska sökte jag till journalisthögskolan och kom in. För mig var inte journalistik en ingång till att ställa samhällets makthavare till svars utan en möjlighet att skriva.

Under en frilansperiod i början på 2000-talet hade jag planer på en faktabok som skulle vända sig till unga vuxna och som på ett roligt (informativt!) sätt berättade allt de behövde veta för ett liv som vuxna. Det blev aldrig något av med den och nu är idén redan gjord flera gånger om. Men det här med att skriva hittepå...Det har jag inte gjort sedan grundskolan.

Jag läste ett inlägg hos Annlie om huruvida man berättar för kreti och pleti att man är med i NaNoWriMo eller ej. För mig är det en no-brainer. Om jag inte berättar får jag ingenting gjort. Det är inte karaktärernas fabulösa utsvävningar som håller mig igång, det är skammen jag skulle känna om jag inte fullföljde. Skam, press, mål, deadline. Mycket viktiga ingredienser här i livet. Inspiration? Den hinner vi inte vänta in.

När/om jag fullföljer och faktiskt får ihop mina 50 000 ord (passerade just 20 000 och ligger något lite efter planeringen) så är jag nöjd. Jag har då (på första försöket) fått ihop ett slags råmanus.

Jag kommer troligen att plocka upp texten efter julhelgen och läsa det med fräscha ögon. Om jag känner någon slags lust inför den kan jag till och med tänka mig att arbeta lite till (jag brukar gilla att småpilla i existerande texter). Men sedan? Att skriva om en gång till, att researcha förlag, att gå där och längta och vänta och hoppas... Nä, då ska jag verkligen verkligen tro på att jag har något speciellt.

Och det har inte den här storyn.

Men den har gett mig möjligheten att testa något nytt, att ha ett mål, att ta reda på litegrann om vad det innebär att skriva så stora textmassor. Och möjligheten att skriva dialog! Shit, vad kul det är.

Det är erfarenheter jag ska vara stolt över att jag orkar skaffa mig på eget bevåg. Och om den där storyn någongång dyker upp, den där som bara måste berättas...Ja, då vet jag ju faktiskt hur man ska börja.

Om att spurta i 20 dagar

Det här med skrivandet. Igår blev det inte ett enda ord och idag har jag ännu inte börjat.

Status just nu: 14 348 ord
Antal dagar kvar (jag åker till London den 25.e och ska vara klar innan dess): 20
Antal ord per dag om jag ska lyckas: 1782
Mesta antal ord jag skrivit hittills på en dag: ca 1600.

Så vad tror ni? Det kan gå, I'm a deadline kind of girl.
Problemet är väl att jag faktiskt redan pushar mig själv för att få ihop de där 1500 dagliga orden jag siktat på hittills. Jag skriver omkring två timmar per kväll eftersom det inte finns fler timmar när man heltidsjobbar. Men som sagt, det kan gå om jag satsar liiiite extra på helgerna och kanske tar ledigt en dag. Och slutar läsa bloggar/blogga.

Update: Två timmar och 40 minuter senare. Ikväll blev det 2 230 ord. Det går alltså!

Vem skriver roliga romaner på svenska?

Kommer liksom inte på nån som har det där handlaget med karaktärerna och såna där skojiga vändningar som får en att skratta rakt ut.
Finns säkert många men jag kan just nu inte komma på en enda. Kan ni?

Om parker och att hitta till undangömda platser

Jag beställde en bok i process-skrivande några veckor innan semestern. Den innehöll en kvartsövning för varje dag i fyra veckor. Perfekt för mig som vill komma igång och skriva. Det kom ju en liten berättarröst till mig på Kreta och babblade, kanske ni minns.
Nå. Den där boken jag beställde, den väntar jag på än och jag har inte skrivit en vettig rad om någonting på hela sommaren, bloggen inberäknad såklart.

Men nu kanske. En kär vän höll en skrivarkurs i somras och mailade mig precis övningarna därifrån och så...plopp...så fanns den där rösten där igen. Den här gången låg hon på en madrass i ett uthus nånstans. Och så var det visst nåt med en kusin...löv och maskar.

Jag tror stenhårt på skrivövningar. Jag gillar ju att skriva snabbt och lite "okoncentrerat", inte lyssna så mycket inåt utan bara få ur mig något att pilla med sedan.

Googlade så mitt namn för att hitta lite skrivövningar jag själv satte ihop för några år sedan då jag undervisade. Och då dök den här texten upp. Ett rep jag gjorde för GP för några år sedan och faktiskt ett ganska bra exempel på hur man kan få ur sig mycket om många på väldigt kort tid. Skulle uppskatta att just det här reportaget tog tre-fyra timmar att skriva plus tiden jag var ute i parken och pratade då.

Bokidén

Inspirationsbild

Min bästa Kim mailar mig:

Shit, glömde fråga dig om bokid´´en (fel på mitt tangentbord) när vi sågs, för mycket zen. Nästa gång vi ses, är nyfiken!

Och Amanda (kolla för övrigt in det dödsfina omslaget till hennes kommande alster) skriver i kommentarsfältet:

Bokidén?!? Som skulle kunna hålla dig själv intresserad över xx tusen ord?!Men... men... du har ju varit så COOL med att du (till skillnad mot _alla_ andra) absolut ICKE är en bokskrivare??Hur gör du nu? Anlitar spökis? ;o)(Me thinks the lady has been protesting too much?)

Det är intressant att jag uppenbarligen velat ge sken av att jag absolut inte vill skriva en bok. Det vill nog de flesta skribenter. (Fel! De flesta skribenter vill nog få en bok utgiven, inte nödvändigtvis skriva en bok.)

Som skribent har man ju nämligen en viss insikt i skrivandets vedermödor. Man fattar att en bok inte skriver sig själv. Att skriva är ett hantverk, ett tidsödande hantverk och det är bara att sätta sig på rumpan som gäller, alldeles oavsett om du har världens bästa idé eller ej.

Jag är ingen konstnärssjäl som är beredd att lida för mitt kall och i min familjesituation har jag inte möjlighet att jobba mindre (för att skriva mer) just nu. MEN jag älskar mitt hantverk och nu när bokidén äntligen poppade upp så vore det väl trist att inte få testa om den bär? Så under semestern ska jag processkriva, dvs lägga en stund till fritt skrivande varje dag, för att se om den där rösten som kom till mig på Kreta har lust att komma tillbaka.