Alla mina barn

Böckerna var mina bästa vänner som liten. Läsupplevelserna så starka att jag ibland, efter att ha läst ut diamant, låg med boken tryckt mot bröstet för att bevara känslan för alltid.

25 år in i framtiden och min läslust går på sparlåga.

Jag och en vän diskuterar litteratur i ett hus på Öland:
- När jag var yngre läste jag ut alla böcker, även de jag inte gillade.
- Jag med. Det kändes som ett svek annars.
- Men inte nu längre.
- Nä, jag ger en bok 70 sidor, inte mer.

På mitt nattygsbord, just nu. Alla påbörjade, ingen av dem utläst. (De har dessutom gott om sällskap ute i bokhyllan).


Fått från nån på jobbet. Har läst några kapitel, det ser jag eftersom jag stoppat in ett bokmärke. Ingen aning om vad det stod.

Också fått på jobbet, samma tema som ovan. Jag gillar den här mannen men har ändå inte läst mer än knappt hälften.

Det här var en julklappsbok. Den är tung, i dubbel bemärkelse. Gillar den verkligen, men är just nu för trött för att läsa mer än några sidor i taget om Peace in Northern Ireland.

Rolig biografi av en mycket rolig man. Massor med sex och dråpliga historier och den bok jag faktiskt känner mest lust till just nu, excuse the pun.

En av mina favvoförfattare. Har läst första sidan men la sedan ifrån mig den. Vill inte besudla läsminnet av en av hennes böcker med en trög läsperiod.

Har läst ganska mycket av denna, så sent som i förra veckan, och hade nog kommit halvvägs innan Russel Brand kom i vägen med sina lockrop. Långsam och rätt tråkig men på något sätt bra ändå.

Och så dessa två som jag reserverat på biblioteket och hämtade idag. De har jag redan läst, The Brimstone Wedding (Svavelbröllop) är en av alla tiders-favorit hos mig. De har jag lånat som inspiration för boken som jag funderar på. Den näsvisa ställer den retoriska frågan: Hur ska hon, som inte ens kan läsa ut en bok, kunna skriva en?

Om orden på jorden

1. Hur gammal var du när du lärde dig att skriva?
Jag tror jag var fem eller sex. När jag började skolan kunde jag läsa och skriva och trodde därför att "läsläxa" betydde att man skulle memorera texten.
Jag var nog ganska tidig då men idag verkar det som om barn lär sig mycket tidigare. Holger kan skriva sitt namn trots att han är måttligt intresserad av att skriva.

2. Tyckte du om att skriva uppsats i skolan? Kommer du ihåg något du skrev under skoltiden t.ex. en uppsats eller berättelse. Vad handlade den om?
Det har alltid varit favorituppgiften i skolan. Jag kommer ihåg en berättelse jag skrev på långstadiet som handlade om ett barn som begick självmord (?) Den hade ett mycket rafflande slut, tyckte jagdå.

3. Hur kommunicerar du bäst – muntligt eller skriftligt?
Skriftligt. Jag brukar säga det på jobbet om jag vecklar in mig i något resonemang: Det är ju tur att jag kan skriva i alla fall.

4. Har du skrivit dagbok någon gång? Berätta någonting om ditt dagboksskrivande.
Ja, periodvis men jag har aldrig varit någon inbiten dagboksskribent. Bloggen är mycket, mycket roligare. Har aldrig gillat att skriva för byrålådan.

5. Har du någon skrivande förebild? Vem?
Det finns oändligt många författare jag gillar, men oftare blir jag mer impad av duktiga stilister eller sådana som ger sig den på att de ska bli utgivna.

6. Vänsterhänt eller högerhänt?
Höger.

7. Vad karakteriserar dig som skribent? Styrkor och svagheter? (Skriver du snabbt? Långsamt? Kontrolläser du din text under skrivandets gång eller efteråt? Kontrolläser du överhuvudtaget? Skriver du bra under press t.ex. om du har en deadline? Skriver du kortfattat eller har du svårt att begränsa dig? Föredrar du att skriva på dator eller för hand?)
Förutom bloggen skriver jag mest reportage eller kortare artiklar och då lägger jag mest tid på ingressen, att den ska kännas helt rätt. Jag gillar att skriva texter i ett svep för då har man nåt "att jobba med". Först knör jag in allt och sedan väljer jag bort. Jag är beroende av deadlines och skriver väldigt bra under press, det är nog främsta styrkan. Svaghet? Ibland kan jag tycka att det är förfärligt tråkigt att samla in materialet. Skriver alltid på datorn.


8. Vilken text, av allt du har skrivit under årens lopp, är du mest nöjd med?
Kul fråga! Något av mina större reportage... En text som poppar upp är ett rep från en trädgårdsodling, lustigt nog. Minns att jag kände mig nöjd med det stilistiska. Det fanns en fin sammanhållande ton och många fina liknelser. Sedan kan man känna sig sjukt nöjd som nyhetsreporter av "att få ihop det" överhuvudtaget innan deadline. Kanske när jag intervjuade dåvarande statsministern Göran Persson?

9. Har du upplevt ett riktigt skrivflow (dvs. när du har varit så inne i skrivandet att du glömt bort tid och rum) någon gång? Berätta!
Tid och rum...Nä, klockan är nog alltid närvarande när jag skriver. Deadlinen sitter så djupt inpräntad.

10. Har du upplevt en rejäl skrivkramp? När? Hur kändes det?
Nej. Ibland har jag tyckt att det varit så trögt att jag velat spy men det är bara att fortsätta så går det över efter en stund.

11. Har läst en text som du önskar att du hade skrivit själv? Vilken? Varför?
Många, många... ofta när man läser en bra bok, för att man dras med i både handling och språk. Reportagemässigt så väljer jag ett rep i Göteborgs-Posten om en liten kille vid namn Sebbe som dog i cancer. Reporter och fotograf hade följt hans sista tid i livet och det var en perfekt avvägning av allt. Jag använde den texten då jag undervisade i journalistik på gymnasiet just för att visa vad man kan göra som skribent. Det är en text som verkligen berör utan stora gester. Reportaget vann många fina priser, här kan du läsa en intervju med Marie och Anna som skrev och fotade.

12. Vilken typ av text tycker du bäst om att skriva (t.ex. novell, krönika, blogginlägg osv)?
Jag gillar att skriva reportage och blogginlägg. Personliga mail är också kul. Och kort! Jag gillar nog att skriva det mesta.

13. Feedback: Minns du något som en responsgivare har tipsat dig om (vad gäller ditt skrivande). Har du fått respons som du aldrig kommer att glömma?
Jag har alltid fått beröm för mitt skriveri under skoltiden, men när jag började på journalisthögskolan hälsade de oss välkomna med orden: "Alla ni har varit bäst i klassen på att skriva. Nu blir det lite tuffare att utmärka sig." Typ.
En av min redaktörer sa en gång att jag har en väldigt hög lägstanivå och det tycker jag är bland det bästa man kan få höra som reporter för det betyder att man går att lita på (=en redaktörs våta dröm). En annan gång sa dåvarande kulturchefen på GP till mig att han ville tacka "alldeles särskilt" för att jag lyckade skriva så mycket, så bra. Det var extra kul eftersom han var kulturchef och jag gärna vill att mina reportage ska ha en litterär kvalitet.

14. Har du författardrömmar? Har du påbörjat en roman någon gång (och kanske avslutat den?)
På sätt och vis. Jag vill veta om jag kan skriva en bok och få den antagen. Därav hoppade jag på NaNoWriMo i höstas. Däremot är jag inte sugen på ett författarliv. Jag älskar arbetskamrater och att hoppa från ett projekt till ett annat. (Och en månadslön)

15. Har du varit med i en skrivtävling?
Nej. Men ställer mig inte främmande till det.

16. Har du blivit publicerad någon gång?
Ja, arbetade heltid som journalist i fem år. Mest i dagstidningar typ lokalpress, GP, Expressen...och så en herrans massa magasin fast mer oregelbundet. Nu skriver jag personaltidningar.

17. Bloggar du? Vad tycker du mest om att skriva om i din blogg – har du ett favorittema?
Jag bloggar, ja... Jag tycker mest om att skriva om vardagen på ett litet oväntat sätt. Det lyckas jag väldigt sällan med. Mina ambitioner med bloggen är alldeles för låga, borde egentligen lägga ned men har blivit beroende av det här "bloggsamhället".

18. Hur ser din handstil ut? Beskriv!
Omväxlande men oftast rak och driven.

19. Var hittar du inspiration till ditt skrivande? När blir du inspirerad att skriva?
Allt. Allt kan (och bör) omvandlas till text.

20. Vad tycker du är svårast med att skriva?
Att få tid.

21. Var sitter du helst när du skriver? Har du en favoritplats?
Nej, ingen favvoplats.

22. Har du några favoritord när du skriver s.k. “darlings”?
För många "ju". Men det är ju ingen darling precis.

23. Är du en språkpolis? Brukar du reagera på andras skrivande? Har du några “allergier” när du läser andras texter? Vilka?
Ja, fast mycket mer tillåtande än förr. Polisen har blivit gammal. Särskrivning går dock helbort och en bok med dåligt språk lägger jag ifrån mig omedelbums. För att reta folk på jobbet säger jag: Det är lätt att skriva långt.

24. Gemensamma skrivprojekt: Är du duktig på att skriva tillsammans med andra t.ex. grupparbeten?
Jo...det går väl. Fast allra helst skriver jag själv. Det ska vara kort sträcka mellan tanke och ord.

25. Vilket språk föredrar du att skriva på?
Svenska. Men jag gillar att skriva på engelska också emellanåt.

Skrivapan

Så kom då februari och jag öppnade dokumentet från i höstas, dokumentet som av någon anledning heter _gogirl.

Och så började jag läsa. Detta är vad jag kommit fram till:
* Det är bitvis ganska bra.
* Det är bitvis ganska virrigt och pladdrigt.
* Det är en rolig story.
* Jag känner väldigt lite för karaktärerna.

Så; vad gör vi nu?

Man stänger en dörr

Idag stängde jag dörren om mig själv och kastade bort nyckeln. Nä, inte precis men stängde ned mailen i alla fall. Nä, inte precis men sjukanmälde mig i alla fall. Josåratte.

Lika bra som jag kan vara på att avsluta stora produktioner på jobbet under budget, på mindre tid än beräknat och till allas beundran, och lika bra som jag är på att "festa in i kaklet" som min kollega så vackert uttryckte det; ja, ännu lite bättre är jag - faktiskt - på att dra ur proppen under en dag eller två.

Idag sitter jag i min favoritfåtölj. Mild ledvärk och halsont och med en svullen mandel (höger sida). Men huvudvärken från i morse är borta. Jag surfar gamla youtubeklipp och knarkar lite inredning. Något dåligt samvete för manuset har jag inte. Har inte haft en enda gång sedan jag sist skrev vilket var i.....ehhh onsdags förra veckan.

Nu ska jag bli frisk. Sedan ska jag åka till London. Sedan ska jag lämna november med ett leende på läpparna, iklädd en ny kappa och med siktet inställt på att färdigställa en text som jag nästan börjat längta lite efter.

Jag läser ett inlägg hos Annelie som också medverkar i NaNoWriMo och som skriver om att bli bergtagen. Om att älska sina karaktärer och om att gå in i ett hemligt rum.

Precis så är det för mig också. Fast tvärtom.

Min bok har 30 000 ord plus nu (jag använder termen "bok" mycket, mycket löst här. Ett rått råmanus är en mer träffande beskrivning). Att jag skulle hinna klart mina 50 000 ord till den 24 november är en orimlighet, men klart ska det bli och gärna innan december för då vill jag göra annat.

En bra kväll har jag flow och då är det nästintill njutbart. Då småler jag lite åt huvudpersonens humor eller rodnar lite åt en sexscen.
Men för det allra mesta är det tröööögt. Och det är helt okej, jag förväntade mig inget annat.

Igår fick jag för övrigt en chock då jag stod i duschen. Då kom den nämligen till mig: Idén till nästa bok. Suck.

Motionerar skrivmuskeln

För mig påminner det här manusskrivandet väldigt mycket om att motionera. Innan man drar på sig träningskläderna/öppnar dokumentet känner jag nästintill olust; absolut ingen förväntan.

Första minutrarna går segt. Fingrarna liksom far runt i blindo över tangentbordet/benen känns stumma mot asfalten. Men har man tur är det en sådan dag då man har flyt och faktiskt kan det kännas lite, lite njutbart efter en stund.



Men efteråt - EFTERÅT!!! Känslan av upprättelse, stolthet och tillfredsställelse. Den är värd ganska mycket, den.

Status: 23 522 ord and counting.

Det ena leder till det andra

Som liten fick jag positiv uppmärksamhet för två saker i skolan:

Jag var bra på att skriva och jag kunde sjunga rent.

Detta fick till följd att:

Jag ville bli sångerska/skådespelerska men trodde att jag nog skulle komma att arbeta med språk.



Några författardrömmar närde jag aldrig vad jag kan minnas. Däremot minns jag att det under gymnasiet gick upp för mig att många, väldigt många, som var "bra på språk" slutade som språklärare.

Min klassföreståndare var dock tydlig med vilka planer hon (inte) hade för mig.

- Lisa, bli inte lärare. Det är ett slaskyrke!

(Många år senare vikarierade jag som lärare under ett fantastiskt läsår så kanske valde jag fel ändå.)


Efter några strökuser i svenska och engelska sökte jag till journalisthögskolan och kom in. För mig var inte journalistik en ingång till att ställa samhällets makthavare till svars utan en möjlighet att skriva.

Under en frilansperiod i början på 2000-talet hade jag planer på en faktabok som skulle vända sig till unga vuxna och som på ett roligt (informativt!) sätt berättade allt de behövde veta för ett liv som vuxna. Det blev aldrig något av med den och nu är idén redan gjord flera gånger om. Men det här med att skriva hittepå...Det har jag inte gjort sedan grundskolan.

Jag läste ett inlägg hos Annlie om huruvida man berättar för kreti och pleti att man är med i NaNoWriMo eller ej. För mig är det en no-brainer. Om jag inte berättar får jag ingenting gjort. Det är inte karaktärernas fabulösa utsvävningar som håller mig igång, det är skammen jag skulle känna om jag inte fullföljde. Skam, press, mål, deadline. Mycket viktiga ingredienser här i livet. Inspiration? Den hinner vi inte vänta in.

När/om jag fullföljer och faktiskt får ihop mina 50 000 ord (passerade just 20 000 och ligger något lite efter planeringen) så är jag nöjd. Jag har då (på första försöket) fått ihop ett slags råmanus.

Jag kommer troligen att plocka upp texten efter julhelgen och läsa det med fräscha ögon. Om jag känner någon slags lust inför den kan jag till och med tänka mig att arbeta lite till (jag brukar gilla att småpilla i existerande texter). Men sedan? Att skriva om en gång till, att researcha förlag, att gå där och längta och vänta och hoppas... Nä, då ska jag verkligen verkligen tro på att jag har något speciellt.

Och det har inte den här storyn.

Men den har gett mig möjligheten att testa något nytt, att ha ett mål, att ta reda på litegrann om vad det innebär att skriva så stora textmassor. Och möjligheten att skriva dialog! Shit, vad kul det är.

Det är erfarenheter jag ska vara stolt över att jag orkar skaffa mig på eget bevåg. Och om den där storyn någongång dyker upp, den där som bara måste berättas...Ja, då vet jag ju faktiskt hur man ska börja.

Om att spurta i 20 dagar

Det här med skrivandet. Igår blev det inte ett enda ord och idag har jag ännu inte börjat.

Status just nu: 14 348 ord
Antal dagar kvar (jag åker till London den 25.e och ska vara klar innan dess): 20
Antal ord per dag om jag ska lyckas: 1782
Mesta antal ord jag skrivit hittills på en dag: ca 1600.

Så vad tror ni? Det kan gå, I'm a deadline kind of girl.
Problemet är väl att jag faktiskt redan pushar mig själv för att få ihop de där 1500 dagliga orden jag siktat på hittills. Jag skriver omkring två timmar per kväll eftersom det inte finns fler timmar när man heltidsjobbar. Men som sagt, det kan gå om jag satsar liiiite extra på helgerna och kanske tar ledigt en dag. Och slutar läsa bloggar/blogga.

Update: Två timmar och 40 minuter senare. Ikväll blev det 2 230 ord. Det går alltså!

Hål i huvet

Jahaja. Då var det officiellt då. Jag kommer mestadels att köra lazy blogginlägg med mobilen de närmaste trettio dagarna. Jag har nämligen anmält mig till tävlingen för självplågare nummer ett.

Dessutom har jag redan börjat eftersom jag ska åka till London den 25 november och måste bli klar med min roman.

I två kvällar har det skrivits och min word count ligger nu på 3037 ord. Målet är att skriva minst 1500 ord om dagen, annars når jag inte målet på 50 000 (först då räknas det som romaaaaaan) och blir ingen vinnare i tävlingen. Hål i huvet kommer jag väl ha lik förbaskat.