En räcka dagar, 365 stycken. Bara så. Ett år av galen sorg och tröstlöshet men också ett år av minnen och små korn av glädje. Fast allra mest: ett år bestående av en hel massa vanliga vardagar, staplade på varandra, fyllda av göromål, fyllda av självklarheter. Och av tveksamheter.
Det tjänar ingenting till att undra och fråga, det har jag redan gjort.
Nu är det så här. Obönhörligen, oåterkalleligen. Jag tittar fortfarande på bilderna, nya detaljer varje gång.
Det var
en dag då solen sken, på väg in i skuggan.
5 kommentarer:
Oerhört grymt. Minns nyheten fortfarande.
Fin bild du valde.
Tänker på dig och de dina extra varmt dessa dagar. Det är så hårt att förlora. Väldigt fint att ha fått uppleva allt dessförinnan. /Carin
Det är så galet. Omöjligt att förstå. Kram till dig, ta hand om dig.
Fin skrivet och det träffar rakt in samtidigt som det inte går att förstå.
Kram
Speja
Konstigt är ordet. Jag tittar på fotografiet när jag är i hennes arbetsrum och trots att jag vet förstår jag ändå inte riktigt vad som hänt.
kram, vad fint du skriver.
Skicka en kommentar