Jag gillar sjukhus, jag gör verkligen det. Så fort jag dragit fram min kölapp ur maskinen kopplar jag bort världen utanför, glömmer bort allt ansvar och alla måsten från det vanliga livet och blir ett litet, hjälplöst kolli.
Loggar ur hjärnan, ratar Fokus och läser istället Se och hör medan jag väntar. Hälsar på en rad olika sköterskor och glömmer bort deras namn lika snabbt igen.
Blev därför nästan lite sur när läkaren som skulle operera mig bad mig välja mellan lokalbedövning och att bli sövd. Jag vill inte bestämma något alls!
Till slut valde jag dock att sövas. En småbarnsmor kan ju aldrig få för mycket sömn, resonerade jag. I efterhand visade det sig vara ett klokt beslut då skruven de skulle plocka ut hade gått av och de var tvungen att gå in mellan vad- och skenben och rota. Det hade jag inte velat lyssna på.
Fick åka hem efter ett par timmar, kan redan stödja på foten och behöver knappt några smärtstillande. Nästa år är det jag som springer Varvet!
6 kommentarer:
"Till slut valde jag dock att sövas. En småbarnsmor kan ju aldrig få för mycket sömn, resonerade jag."
Så mycket har jag inte skrattat på dagar! Bravo!
Känner du dig så utvilad att du ska springa varvet? Ytterligare ett skäl till att jag hoppas att jag aldrig behöver bli opererad. Jag kommer hålla dig till det här nu. Tidtagarur och svettband ordnar jag så kör vi igång träningen sen. Jag sköter uret och du springer.
Skönt att operationen äntligen blev av och att den gick bra.
Bravo! Klart du behövde sova! (humorn är alltid ett bra "vapen" - även när det är tufft...)
Gött. Krya på dig.
Skönt att det gick så bra. Man vet att man har smått när narkos är rekreation och tandis ger spakänsla.
AK: Hahahaha!
Tack för omtanken alla.
Skicka en kommentar