Fisk på torra land

Mina föräldrar är på semester. De har varit borta ett par veckor och väntas hem på tisdag. Inget konstigt med det.
- Vi håller kontakten med sms, sa mamma innan de åkte.
- Sure, visst, sa jag.
- Det är visst ganska dyrt att ringa därifrån, sa mamma.
- Sure, visst, sa jag. (Vad är det med den äldre generationen och telefonkostnader förresten? Ingen i min ålder eller yngre skulle blinka över att lägga ett par tjugor på ett telefonsamtal. Och det handlar inte om att de är snåla, mer om att de inte är vana vid att kommunikation kostar pengar, tror jag.)

Det kom nåt suddigt mms med en färgglad drink och ett meddelande om att de kommit fram och var varmt och skönt. Men så gick dagarna. Och så hade det gått en vecka och det började kännas konstigt.

Det har aldrig förr gått en vecka utan att jag pratat med min mor. Och det känns litegrann som att ha huggt av sig ett finger.

Jag kom på mig själv med att sträcka ut handen för att slå hennes nummer flera gånger om dagen. Inte för att jag hade något särskilt att säga utan bara för att stämma av, dryfta ett och annat.
Jag känner mig ärligt talat lite som en fisk på torra land. Dags att komma hem nu, mamma.