En enda vän har jag sagt upp bekantskapen med i vuxen ålder. Det bar mig emot, såklart.
Jag verkligen avskydde att befinna mig i den situationen där jag blev en sådan människa som är full av dåliga ursäkter och slutligen en sådan människa som inte längre svarade på dina mail.
Och så fick jag höra av vår gemensamma vän att du var sjuk i cancer och jag tänkte, let by gones be by gones. Ta upp kontakten och fråga hur hon mår.
Det gjorde jag inte.
Du fick behandling och blev bättre. Men så kom cancern tillbaka och sedan gick det snabbt. Du dog häromdagen.
Och jag vet att du växte som människa av alla prövningar. Jag vet också varför du var som du var och att det draget hos dig som jag inte mäktade med, det som bara krävde, just det var ju ett uttryck för hur du vuxit upp, utan närvarande föräldrar.
Ensam var du nu inte, du hade fler facebookvänner än någon annan jag känner. Men ganska så ensam i själen tror jag nog att du var.
Som ni märker så letar jag febrilt efter lärdomar. Jag hittar just inga.
2 kommentarer:
Sorgligt på många sätt.
Ja. Så är det verkligen.
Skicka en kommentar