Just nu pågår en diskussion i DNs eminenta etikettspalt om huruvida man kan paxa ett namn till sitt kommande barn. Sjuuuukt intressant för en som är sjukligt intresserad av namn. Jag alltså.
Numer verkar det vara kutym att man håller namnet hemligt tills dess att barnet är fött. Första gången jag upplevde det blev jag rätt förvånad och - faktiskt - lite irriterad. Tror folk verkligen att man ska hinna norpa deras namn? Eller berätta för hela bygden att "så och så ska döpa sitt barn till X" så att någon annan snor det? Nu är jag så van vid att folk gör så att jag slutat förvånas och slutat fråga dessutom. Folk gör ju ändå som de vill, konstigt nog.
Sambon är av samma sort, han vill också hålla det hemligt. Tråååååkigt, säger jag och sprider små ledtrådar omkring mig.
Härmed kan jag alltså berätta att vår nästkommande ska heta Hedda eller Milla.
Ska bara:
Stämma av med Sambon att vi ska skaffa en nummer 2
Stämma av med Sambon att han gillar dessa namn
Mutera om Sambons genpool så att det för första gången på decennier föds en flicka i hans familj
Sen så! Consider it paxat.
3 kommentarer:
Hedda är fint. Jag börjar också tycka att det vore mysigt med en till. Om två, tre år.
Vi var ett av de där paren som höll det hemligt. Fast det var mest för att jag ville slippa alla kommentarer om eventuella namnfunderingar. Astrid förstördes till exempel av min svägerska så det namnet avskrevs tyvärr.
Det är ju en poäng förstås, att folk "förstör" namnen. Och Astrid som är ett sådant vackert namn! Min egen famror tyckte att Lisa var ett namn för kor. Det var innan jag kom förstås, sedan ändrade hon uppfattning :)
Skicka en kommentar