Sagan om ringen

Sambon har en ring på sitt vänstra lillfinger. Den sitter där istället för en förlovningsring, någon sådan har han nämligen inte. Vi har varit förlovade i tio år, snart elva, och en ringfingerring, ja, det får han vänta på tills vi gift oss.
Men, det var ju om lillfingerringen jag skulle berätta.

Maj 1998.
Jag är ganska nyss fyllda 23 och delar lägenhet med två tjejkompisar. Vi bor i samma hus som Bengans, skivaffären ni vet, och jag pluggar svenska på universitetet. Jag har flyttat hem efter några år i London och det är i slutet av mitt första år i Göteborg.
Den här våren är jag glad, ja nästan euforisk. Jag har gjort slut på ett treårigt - mot slutet ganska destruktivt - förhållande. Tre år är såklart en evighet och jag har massor att ta igen. Vi är ute och festar mycket, mest jag och Anna. Vi hänger på Tapas och Nef och Kompan och dansar till alla indiehits vi kan hitta. Visst saknar jag London men det är ändå skönt att ha landat litegrann, börja plugga på allvar, ha lite närmre hem till mamma.
En kväll ska vi gå ut för att lyssna på ett band på Pusterviksteatern. Vi står på gästlistan då det är en gammal bekant från London som är manager för bandet. Jag och Anna och två killkompisar har en fantastisk, lång, utdragen förfest med mycket gin och lime och cigaretter under fläkten. Jag har silversandaletter, grå blomstermönstrad tröja, nördglasögon med gula glas (visst minns ni?) och svarta, tajta sammetsbyxor. Byxorna lämnar svarta spår efter sig då tyget fastnar på den limekladdiga diskbänken där jag sitter, blossandes mina Marlboro Lights. Festen är så rolig att vi sånär blir försenade till spelningen. Men gästlista är coolt så vi drar iväg ned för backen. Det är slutet av maj och så där underbart varmt som det blir vissa år. Jag är uppfylld av en förväntan jag inte riktigt kan sätta ord på men den handlar om frihet, sommar, förväntan och fest.
När vi kommer in på teatern har förbandet redan börjat, det är en kille med akustisk gitarr och vi röjer fram til baren. Då ser jag honom, sångaren i bandet som snart ska upp på scenen. Han står och hänger i dörrposten bakom baren med en drink i handen. Han har cowboyhatt och han ser mig inte. Men han är det coolaste jag någonsin sett.
Vi ser på konserten under mycket stoj och den är bra, sångaren är hes och han sätter sig ned på knä under en låt. Jag tänker på hur absolut omöjligt jättesvårt det vore att ha en konversation med någon som han.
En stund senare har mitt gäng gått vidare till en restaurang, det är spontandansgolv, drinkar och snygga människor och det borde vara kul men vi går ut, tillbaka mot Pustervik. Jag ska leta upp min bekant, managern från London. Nu har de packat turnébussen innan de far vidare till Oslo. Men först ska de ut i natten, se vad Göteborg har att erbjuda.
En lång kö och en snäll vakt senare är vi inne på Nefertiti. Nef på den här tiden var pur glädje. I kön bjöds man på kaffe av vakterna om det var kallt och inne under källarvalven kunde allt hända. Till världens bästa musik, sån där musik som man inte har hemma i hyllan men som man bara älskar.
Jag står med en vodka cranberry i handen, alltid vodka cranberry på Nef, när sångaren i hatt närmar sig. Vi står i närheten av varandra en stund utan att prata, våra kompisar surrar omkring oss och han frågar om han får köpa mig en drink. No thanks I'm not thirsty. Han ser förvånad ut. Jag bannar mig själv men är ändå nöjd. Det värsta som kan hända i min lilla värld är att han tror att jag vill prata med honom bara för att han är in a band.
Det går en stund och jag följer honom med blicken när han rör sig runt på stället. Skrattar med de andra i bandet, får frågor från folk som varit och sett konserten. Plötsligt känns allt självklart. Det är vodkan förstås, och den ungdomliga vettlösheten. Han kommer fram och jag säger något till honom. Musiken är hög och han får luta sig fram.
- Sorry, I didn't get that.
- You can't talk to other girls!
Vi sätter oss i korridoren utanför toaletterna, det är lite ljusare här och man kan prata utan att behöva skrika. Jag vet inte vad vi pratar om. Musik kanske. Min engelska accent? Men det känns självklart och ofattbart på samma gång. Jag går på toaletten och när jag tvättar händerna efteråt ligger den där på handfatet. En knubbig silverring. Jag tar med den ut och ger den till honom, han som nu är Sambon.
- I found a ring. It's for you.
Han tar aldrig av sig den igen.