Från soffan till piggelin – världens längsta inlägg om träning

Om du är smått allergisk mot texter som hyllar träning får du hoppa över inlägget nedan. Det här är nämligen ett vämjeligt, självgott sådant.


Fram till 36 års ålder var jag en typisk tränings-periodare. Sportade under uppväxten för det ”gjorde alla” men efter gymnasiet blev det större fokus på flärd och fest även om det slank emellan några besök på simhallen eller korta medlemskap på gymmet. Har även några gamla tränings-dvd:er i gömmorna.

Långa perioder tränade jag inte alls med de två främsta ursäkterna: Jag flyttade mycket och hade inga problem med vikten. Säkert trodde jag också att jag inte hann träna (hur man nu ens kunde tänka tanken innan man fick barn - vad gjorde jag med all tid???) När vi flyttade till Sverige blev det lite bättre inom vissa områden (jag och sambon sprang i skogen emellanåt) och sämre inom andra (tog bilen överallt). När jag var mammaledig var det ok för då rullade jag extremt mycket vagn (fanns inget annat att göra på vischan) men sedan trillade man tillbaka i gamla hjulspår där man satt på bussen/i bilen och dessutom togs helgerna upp av att vara mamma och ta hand om hus/trädgård.

Vad hände sedan? Var det något speciellt som gjorde att jag ”började träna”? Nä, egentligen inte. Snarare en räcka små milstolpar som lett mig fram tills där jag är idag.

1) Jag bröt benet vilket fick mig att på allvar inse att kroppen är värdefull, världsviktig! Att den måste funka för att jag ska kunna göra allt det jag vill/måste göra här i livet.

2) Vi flyttade till stan och sålde bilen. Eftersom spårvagnen var bökig och jag lagt pengar på en fin cykel började jag cykla. Jag hatade det i början, tyckte det var sjukt jobbigt, flåsade, svettades, ville dö litegrann varje gång det var motvind. Nu vill jag aldrig vara utan det och cyklar i minus 15 grader.

3) Jag läste en artikel i en damtidning med ett upplägg kring hur man lägger upp träningen från noll till att springa en mil på tre månader. Det var massor av vanliga brudar som pratade om hur mycket de gillade att springa. Anmälde mig till Midnattsloppet med attityden Hur svårt kan det va?

4) Köpte gymkort genom jobbet på en kedja som finns nära både hemmet och kontoret.


Nu läser jag igenom det jag skrivit och det får mig att framstå som värsta maratonlöparen vilket är soooo far från sanningen. Just nu ser min träning ut såhär:

Cyklar till jobbet måndag till fredag. Sammanlagt knappt fem mil. Tränar på gym två gånger i veckan, oftast på pass typ body pump där man stärker muskulaturen. Inga direkta förbrännings/flåspass. Jag har inga problem med vikten och det beror mest på gener men också på att jag äter ganska sällan. Frukost, lagad lunch, lagad middag (mellanmål i form av frukt eller fikabröd någon gång i veckan om det bjuds, dricker kaffe med mjölk dessemellan). På vardagar äter jag nästan aldrig något efter halvsju. På helger ser det helt annorlunda ut av naturliga skäl, men jag har inga regler kring nånting, älskar snabbmat, chips, godis och vin. Sammanhangen styr matintaget.

Bästa med att träna:

1) Jag är pigg. Såååå mycket piggare. Somnar aldrig i soffan längre.

2) Jag vill vara en stark mamma. Jag vill orka sporta och springa med mina barnbarn.

3) Cyklingen får mig att funka bättre mentalt. Lugn när jag kommer till jobbet, lugn när jag kommer hem.

4) Jag kan rulla runt i lättja resten av tiden och klappa på mina självgoda, fasta lår.

Jag tillhör absolut inte kategorin som tycker att det är så himla kul att träna. Jag är av naturen lat och måste därför hela tiden kämpa mot latmasken och alla ursäkter som följer i hans slemmiga spår. Här är några bekämpningsmedel jag använder mig av:

1) Tugga i dig det faktum att alla ”anledningar” du har till att inte träna är just ursäkter. Inget annat. Har man brutit benet kan man göra situps och vara extra bra på sjukgymnastiken. Har man ingen barnvakt kan man göra plankan eller ta med barnen ut i spåret. Har man ett helt fullbokat dygn kan man parkera bilen längre från jobbet och ta en rask promenad. Det går utmärkt att se på tv och träna samtidigt.

2) Att man måste ha rätt utrustning är en myt jag gått på många gånger tidigare i mitt liv som periodare. När jag laddade för Midnattsloppet sprang jag första månaden i mina åtta år gamla löparskor med uttorkat gummi innan jag tillät mig själv att köpa nya. Jag vägrar också konsekvent att cykla omkring och se ut som en motionär. Jag har alltid hjälm och drar på ett regnställ när det spöregnar. Annars mina helt vanliga kläder vilket ofta betyder höga klackar, långa kappor, korta kjolar.

3) Bygg in träningen i vardagen. Om det inte blir en naturlig del av ditt liv måste du bekämpa latmasken många, många fler gånger. Du ska eliminera valfriheten. Jag cyklar till jobbet exempel. Du gör nåt annat (Joggar till bageriet och köper frukostbröd varje lördagsmorgon? Joggar/cyklar och lämnar/hämtar barnen och promenerar tillsammans hem?).

4) Inse att träning tar tid. Kanske inte så mycket tid som latmasken försöker lura i dig men visst, att gå och träna på lunchen tar ju mer tid än om du slänger i dig en sallad framför datorn. Men det är tid du får igen efter som du är mycket piggare, smartare och effektivare resten av dagen. Och det kan du säga till din chef. (Jag vet självklart att inte alla har jobb där man kan flexa på det här viset men många har det eller skulle kunna ha det om de vågade fråga). På hemmaplan kanske något måste stryka på foten. Golven kanske inte blir våttorkade varje vecka? Mannen kanske får stryka sina egna skjortor? Morgontidningen kanske inte kan läsas från pärm till pärm? Du kanske får trappa ned på intaget av tv-serier?

5) Vänj familjen vid att din träning är viktig. Den är inte något som ska fungera som familjens dragspel och som hamnar längst ned i listan av prioriteringar. Jag vill att mitt barn ska tycka om att röra sig och förstå att det är viktigt att vara snäll mot sin kropp och då måste jag föregå med gott exempel. Varför ska du träna mamma? Så att jag blir pigg och stark och gör min kropp glad!

6) Berätta för andra om dina mål och var noga med dem. Säg: ”Jag måste träna tre gånger nästa vecka för annars kommer jag inte kunna springa en mil om en månad och det är mitt mål.”

7) Träna med andra så att du måste skämmas när du hittar på en ursäkt. Finns det en grupp friskusar på jobbet som joggar/promenerar/gympar tillsammans? Häng på dem även om du är nybörjare.