En liten figur i stor, grön mössa plaskar hemifrån klockan tjugo i sju på den mörka morgonkvisten. Ett paraply skyddar mot blötsnön men hjärtat svider efter Lilla Hs morgontårar. "Mamma, mamma! mamma inte jobba..."
Jag ser bussen trots mörkret och tar mina små haltande steg allra innerst på gångbanan. Det hjälper såklart inte. Buss 404 mot Mölnlycke dränker min nytvättade dunkappa och mitt redan klena humör i slask och väggrus.
Då grät jag en skvätt och funderade på att ge upp.
Såg ni mig? Ni kunde väl sagt hej.
2 kommentarer:
såg du hon som imorse på väg till bussen halkade på isen som låg under slasket, rakt på svanskotan, svor högt, kämpade hårt för att inte gråta, reste sig upp, borstade av klänningen, gick tre meter och gjorde om samma procedur? bara lite hårdare den här gången. tårar som tränger bakom ögonlocken, tittar upp och ser bussen och måste springa resten av biten och som sen tillbringar hela dan i en blöt klänning, blöta tights och underbyxor.
det va jag.
en sak till bara. jag HATAR det här jävla vädret.
Oh no. You win! Hade absolut sagt hej till dej, alldeles särskilt om du grät.
Skicka en kommentar