För en månad sedan, den 27 augusti, sprang jag Midnattsloppet.
Jag hade följt ett noggrant upplägg sedan slutet av maj och hade som mål att springa på en timma. Något jag också lyckades med.
Och, vet ni, det var knappt ens jobbigt. Stundtals, när jag sprang där i mörkret och ösregnet, kände jag mig näst intill oövervinnerlig.
Efteråt var jag sjukt stolt och liksom lite hög. Ville att hela världen skulle veta.
Sedan dess har jag inte sprungit en meter. Jag upprepar: inte en meter.
Sensmoralen i detta?
3 kommentarer:
Sensmoralen? Been there done that... Nu vet du att du kan - du behöver inte bevisa det igen.
Att du ska anmäla dig till ett nytt lopp? För att du är målmedveten?
Två så olika kommentarer... Om jag inte komer upp ur soffan snart får det nog bli ett nytt lopp.
Skicka en kommentar